harpasione

En fluga landar på min arm och jag kan inte vifta bort den.

Inte med ena armen och inte med den andra heller.

Jag kan inte blåsa bort den med munnen.

Det händer ju ganska ofta att flugor landar på en på sommaren.

Eller myggor, eller...

Så för att inte bli en alltför gnällig och krävande medmänniska

har jag bestämt mig för att träna på att uthärda.

Ibland har man inget val,

det blir ett träningspass alldeles automatiskt när man sitter fastspänd längst bak i färdtjänstbussen tillsammans med några surrande fripassagerare.

När den kryper på händerna är det ganska lätt att uthärda,

om man koncentrerar sig.

Lite svårare om man ligger ner än om man sitter.

När den börjar traska runt på läpparna är det mycket svårt.

Särskilt om man inte riktigt lyckas sluta läpparna utan sitter och befarar att den ska kräla in i munnen.

Men när den tar sig upp på överläppen och runt näsan,

då är det omöjligt,

och jag kan fortfarande ruska på huvudet med sån snärt att flugan åtminstone tvingas börja om sin promenad någon annanstans.

Myggor är på ett sätt lättare,

i alla fall om de inte är för många.

Man vet vad de vill,

och kan man bara stå ut tills de fått det så ger de sig av.

Annars är bladlusen ett perfekt nybörjarkryp.

Den går med lagom lätta fötter,

och så sakta att man bara behöver koncentrera sig på en liten hudbit i taget.

Juli har bara börjat,

och nästa vecka ska jag på träningsläger...