harpasione

Hur skulle det gå?

Liten stuga, bucklig mark, gamla sängar, utedass, ingen el till datorn och irriterande småkryp.

Tjugo personer till som skulle få plats,

skulle man se det som ytterligare en svårighet eller som en tillgång?

Klart att det var en tillgång:

ständigt minst fem vuxna assistenter redo,

och tolv barn från 2 till 15 år som gör att man aldrig har tråkigt.

Förutom att solen sken nästan hela tiden,

så gick allt annat också över förväntan bra.

Inga småkryp alls vore en överdrift, men de flugor som störde mig kan jag räkna på ena handens fingrar.

Jag sov lika gott eller illa som hemma, i den gamla bäddsoffans utdragssäng.

 När jag blev nödig satt jag och tronade på min duschstol med tillhörande potta mitt i vardagsrummet med draperiet fördraget mot det andra rummet och vacker utsikt över äng och sjö. En lustig känsla.

Permobilen körde aldrig fortare än på ettan, men den tog sig fram, både inomhus och utomhus, och en kväll t o m nedför branta backen smala stigen full med rötter, till bad- och grilludden.

Och upp igen, påputtad i det brantaste av några starka.

Slirade väl lite på ramperna upp och ner för trappan, men det gick!

Mina släktingar, de lyfte och baxade, matade och torkade, tvättade, klädde, pysslade och försökte förstå mig.

Inte en gång sa jag Tack.

Jag tänker på det ibland,

att man kanske borde säga Tack.

Men jag gör det inte.

Jag tror att det beror på att det känns så självklart.

Och att jag självklart skulle göra detsamma för dig.