Att köra eller att köras
Det är underbart att själv ha makt över sin förflyttning.
Att styra sina steg.
Fort eller långsamt,
till solen eller skuggan,
en liten centimeters vridning för att slippa vinden i ansiktet,
utan att behöva förklara sig kika runt ett hörn.
För att inte tala om blotta möjligheten att ge sig iväg nånstans alldeles ensam.
Men.
Jag är väldigt förtjust i att bli körd.
Också.
Första gången jag i vuxen ålder blev varse min förtjusning var när jag var på sjukhuset i samband med mitt första missfall.
När man har fått missfall är man ledsen.
Men när jag låg i en bekväm sjukhussäng, med ett mjukt täcke över mig,
och två raska sköterskor lossade bromsarna, tog tag i varsin ände av sängen och startade en lång färd genom kulvertar och hissar,
då sprack i mitt ansikte upp ett leende så stort att jag skamset drog upp täcket för att dölja det.
Fast jag njöt vidare under täckesfliken.
Undrar ibland om förtjusningen har att göra med att jag blev puttad ur barnvagnen av nästa syskon så tidigt som vid två och ett halvt års ålder?
Nu både kör jag min permobil, och känner mig som Skalman,
och blir ibland körd, och njuter som ett barn.
Jag är väldigt imponerad över din hakstyrning! För att inte tala om tålamodet. Med den beskrivningen du gav, alltså med alla käftsmällar, så hade jag nog inte klarat det. Min uthållighet är att jämföra med ett litet barns...typ mitt barns :)
Just nu skulle jag gärna bli körd!! Det är tungt och varmt. Helst vill jag inte förflytta mig alls men det var tydligen inte ett alternativ. Fick i dag bannor av barnmorskan: det är inte bra att vara FÖR stilla! Så fick jag skämmas lite.
Jag önskar det fanns en liten skalman i mig, men jag fick liksom bara mat och sov klockan. :) OCh den ringer minsann!!
Att du har en liten skalman inneboende, det har vi varit varse om länge. Du kommer alltid vara min granne som hade tänkt ut hur man spelar "så ska det låta" i matsalen utan Peter Harrysson. :)
/J