Att köra eller att köras

Det är underbart att själv ha makt över sin förflyttning.

Att styra sina steg.

Fort eller långsamt,

till solen eller skuggan,

en liten centimeters vridning för att slippa vinden i ansiktet,

utan att behöva förklara sig kika runt ett hörn.

För att inte tala om blotta möjligheten att ge sig iväg nånstans alldeles ensam.


Men.

Jag är väldigt förtjust i att bli körd.

Också.

Första gången jag i vuxen ålder blev varse min förtjusning var när jag var på sjukhuset i samband med mitt första missfall.

När man har fått missfall är man ledsen.

Men när jag låg i en bekväm sjukhussäng, med ett mjukt täcke över mig,

och två raska sköterskor lossade bromsarna, tog tag i varsin ände av sängen och startade en lång färd genom kulvertar och hissar,

då sprack i mitt ansikte upp ett leende så stort att jag skamset drog upp täcket för att dölja det.

Fast jag njöt vidare under täckesfliken.


Undrar ibland om förtjusningen har att göra med att jag blev puttad ur barnvagnen av nästa syskon så tidigt som vid två och ett halvt års ålder?


Nu både kör jag min permobil, och känner mig som Skalman,

och blir ibland körd, och njuter som ett barn.

#1 - - Jenny Tistell:

Jag är väldigt imponerad över din hakstyrning! För att inte tala om tålamodet. Med den beskrivningen du gav, alltså med alla käftsmällar, så hade jag nog inte klarat det. Min uthållighet är att jämföra med ett litet barns...typ mitt barns :)



Just nu skulle jag gärna bli körd!! Det är tungt och varmt. Helst vill jag inte förflytta mig alls men det var tydligen inte ett alternativ. Fick i dag bannor av barnmorskan: det är inte bra att vara FÖR stilla! Så fick jag skämmas lite.



Jag önskar det fanns en liten skalman i mig, men jag fick liksom bara mat och sov klockan. :) OCh den ringer minsann!!



Att du har en liten skalman inneboende, det har vi varit varse om länge. Du kommer alltid vara min granne som hade tänkt ut hur man spelar "så ska det låta" i matsalen utan Peter Harrysson. :)



/J

#2 - - Irving:

Jag känner igen mig i det du berättar om sjukhussängen. Eller kanske inte just att bli körd utan mer om att bli omhändertagen. För inte så länge sedan gjorde en nära vän en operation i halsen. Hon var mycket rädd och jag sov hos henne natten före och skjutsade henne till sjukhuset. Sedan var jag där tills hon rullade iväg till operationen och såg till att jag var där när hon kom tillbaka efteråt. Och jag upptäckte att jag har någon slags konstig förkärlek till sjukhus. Man behöver bara vara där, inget krävs av en oavsett om man är där som patient eller besökare. Det är lite som i en annan värld på ett sjukhus. Jag tycker om att gå till restaurangen och ta en kopp kaffe och se på folk. Samma sak kände jag nyss då axeln hoppade ur igen. Den här enorma tacksamheten att få lägga sitt liv i någon annans händer, slippa ta ansvar. För lite så känns det just då när man har sådär vansinnigt ont. Att någon som vet vad den gör tar över och man bara får släppa allt. Och de är så fantastiskt duktiga de som jobbar i vården. Jag fick två så snälla och go'a ambulanskillar som drog min axel rätt. Aldrig har det gjort så ont och aldrig har jag varit så trygg med att de gjorde mig så illa. Nu gjorde väl drogerna sitt om jag ska vara ärlig, jag var inte helt redig hela tiden vad jag förstått på mina kollegor. Men ändå. Att jobba på så svetten lackar fast patienten skriker av smärta. Det är beundransvärt. Vardagshjältar. Klockan är mitt i natten. Dottern sover här och sonen sover glad i hågen hos en kompis. Ikväll är jag hel. Kram