harpasione

"Jag står vid vägens sista, höga grindar,
och kring mig blåsa kvällens svala vindar,
och innan solen purpurröd gått ner,
jag hunnit upp min längtans högkvarter.

Jag ser på livet som på sländors vimmel,
inunder sommardagens höga himmel,
och längtar att vid dagens skumma slut
få falla i det stora mörkret ut.

Mitt liv, min kraft jag gav åt blodets strider,
och tackar glatt för gångna kämpatider,
för alla heta slag på solbränt grus,
och segerfesters jubeldränkta rus.

Jag hör en storm som går på vingar tunga,
och midnattsåskans vita blixtar ljunga.
Hell, tordön, hell! Jag svänger högt min hatt,
och hälsar livets svala avskedsnatt.

Nu stundar fest, nu varslar uppbrottstimma,
då fri och frälst jag upphör att förnimma,
och stiger i det namnlöst mörka ner -
och jublar, faller, ler och finns ej mer."

en dikt författad av Dan Andersson

Den handlar ju mycket om döden kan man tycka,

men tredje versen är det som gäller för dig och mig och alla andra som är levande.

När livet väl tar slut någon gång vill jag kunna skriva under på,

att jag givit min kraft åt blodets heta strider,

heta slag på solbränt grus,

och att jag njutit segerfesters jubeldränkta rus.

Gå och köpa en stor flaska fruktsoda på jourbutiken där den kostar alldeles för mycket och gå hem och hälla den över jordgubbsbitar i fina glas och äta med gaffel och dricka med sugrör,

det är väl en slags jubeldränkt segerfest?

Öppna munnen och säga något väsentligt, fast kanske ingen kommer att förstå vad de hör, är lite av blodets heta strid.

Och när kastade man sig in i ett hett slag på soldränkt grus senast?