God midsommar!

  

En del av vår midsommarlunch bestod av sushi som vi gjort alldeles själva.

Gott!

Samtalsämne vid bordet -Japan.

Kan vi inte åka dit?

Jaa!


Men när mamma är död, det blir enklast så,

säger yngsta sonen då,

utan ett spår av sentimentalitet.

De äldre protesterar förstås och tycker att i så fall kan hon ju stanna hemma,

mamman.


Jag tror att den yngste har en djup och ganska oreflekterad insikt.


Jag blev medveten om min sjukdom precis när han hade som mest funderingar om döden.

Jag har aldrig försäkrat honom att jag kommer att leva jättelänge, säkert,

så som min mamma sa till mig när jag var rädd att hon skulle dö.

Jag har hela tiden sagt att man kan aldrig veta hur gammal någon ska bli,

eller när någon ska dö.

Samtidigt har vi förstås pratat om att jag nog aldrig kommer att bli frisk från sjukdomen utan snarare bli sämre.

Och han har tagit in informationen,

och dragit sina slutsatser.


Och jag älskar honom för det.
#1 - - Erika:

God morgon! :)

#2 - - åsa:

Hej Tina i midsommartider. Det är som vamligt inte soligt och marmt och som förra året satt vi inne och åt efter att ha druckit en god bubbelvi-ordgubbs-grädd drink på en kall balkong! Vi åt faktiskt mest fisk också, lax och sill. Männen, min Giannioch Miguel som är från Bolivia vill absolut ha kött. Annrs blir de inte mätta....

Jag saknar ibland barndomens midsomrar med släktträff i Värmland, med midsommarstång och danspå logen och soluppgång över blånande skogar på natten vid tre. Jag trodde alltid att alla skogsklädda höjder långt borta som blev blånande var Norge. Åt vilket håll de än låg...Men det var barndomen ochinget är likadant nu. Allt ändras och så är livet. Jag tänkte på hur okomlicerat barn kan tänka på saker och ting. Själv gör man en jättestor grej av det men barn kan ibland ta allt så förnuftigt och självklart. När min pappa dog var de stora förkrossat ledsna och otröstliga medans de små som också var deppiga var mer undrande och ville veta precis var morfar var nu och när de skulle kunna ses igen och vad han gjorde nu. För dom var han fortfarande levande "i himlen" och de ville gärna veta hur det funkade. Helt omöjligt var att han inte fanns alls. Och så är det väl. Någon annan stans där allt är precis som du vill ha det. jag minns i Bröderna Lejonhjärta när Jonathan och Skorpan pratade om att det skulle ju ta så lång tid innan den andre kom efter om han nu lende tills han blev hundra, men i Nangiala var alla dessa år bara några dagar, tillräckligt för att göra sig hemmastadd och förbereda för återföreningen! Underbart.

Jag tänkte också på de som utvandrade för 100 år sedan och mer. De lämnade ju sitt land för gott, återsåg aldrig sina familj och återvände aldrig. Tänk så dramatiskt och definitivt...

Om några veckor ska jag träffa en av mina bästa vänner Linda, hon är också min syssling och barn barn till min morfars bror som lämnade Värmland under 1920 talet. Vi har träffats 5 gånger sedan 1975 både här och i USA. Det ska bli så roligt, varje gång vi träffas ändras allt väldigt från barn tilll tonår till studenter med pojkvänner till gifta med två barn till skilda med två barn till omgifta med 3 och 4 barn + bonusbarn! Just nu är hon skild och inte jag, fler barn ska vi nog inte ha. Jag har ju 4+5 och hon har 3+2 ( + barn är bonusbarn!) Vi ska till Liseberg, bada i Vättern, baka kardemummabullar och ha picknick bl a.

Först kommer några veckor som vi b l a ska måla och tapetsera om medans storbarnen är hos sina andra föräldrar. Det blir nog en utmaning.

Ha det så bra och hoppas solen lyser på dig och din familj hela sommaren, ta all tid nu när det är lov att vara tillsammans!

Kram Åsa

#3 - - Jenny Tistell:

Din yngsta son, uppfattas verkligen som en liten "gubbe" som är HÄR och NU, det som vi andra har så svårt för. Det är det som gör honom så otroligt charmig. Hans lillgamla här-och-nu sätt och hans evinnerliga studier av insekter som parar sig...:) /J

#4 - - Irving:

Jag tror att barn är sådär kloka för att de VET det vi hela tiden undrar över. Vissa saker är så självklara för dem. Att dö betyder ju bara att sluta finnas här just nu, man fortsätter någon annanstans. Ungefär samma sak som att lämna mamman hemma när man reser till Japan. Sedan träffas man igen. Fast inte direkt då man kommer hem igen.



Jag läser vad åsa skriver och känner igen mig så väl. Mina egna midsomrar var kantade av mystik uppe på fäboden och man dansade runt midsommarstången och plockade sju sorters blommor. Sedan gick man till sängs och visste att man måste ge plats för älvorna att dansa på myren. Mina egna barn tog jag med till midsommarfirande när de var små men nu när de är större blir det lite si och så. I år har vi haft en mycket lugn och avkopplande helg och det känns jätteskönt. Vi har laddat inför pappas 70 års dag på fredag. Känns otroligt konstigt att han blir 70 år. När jag var liten tyckte jag folk var gamla vid 50. Nej, kanske inte 50 men 60 iallafall. Men pappa är inte gammal vid 70. Kanske beror det på min egen ålder?...

#5 - - Caroline:

Den här bloggen är så fantastisk, jag tycker du ska göra en bok av den! Det är ett privilegium att få ta del av dina tankar och reflektioner från din vardag, Tina. Tack!

#6 - - MB:

Håller med Caroline! Denna blogg är så himla... ja, djup, rolig, sorglig, cool! Om inte du gör en bok Tina, så borde inga mer böcker bli skrivna.

#7 - - Agneta:

Din blogg har blivit en del av min vardag. Jag håller med dina vänner och bloggläsare att dina berättelser spänner över alla känslor och du har en livsnärvaro som jag beundrar. Klart att du ska ge ut din blogg som bok! En fantastisk bok som skulle berika många! Kram Agneta