Hur kan jag?

Har länge tänkt att jag borde förklara för alla som inte sett det med egna ögon hur jag klarar av att hantera datorn nästan utan händer.

Jag styr datorn med en sk huvudmus. En slags kamera sitter i ovankanten på skärmen och den tar emot reflexer från en liten självhäftande reflex som sitter mitt emellan mina ögon på glasögonen. Så styr jag pilen på skärmen med små huvudrörelser.

Jag kan själv välja om jag ska bekräfta varje val med ett tryck på en knapp jag har i knäet, och som jag kan trycka på med högerhanden, eller om det ska klickas automatiskt på det jag pekar på en viss tid.

Jag har ett tangentbord som kommer upp som ett eget fönster på skärmen och så pekar jag bara på den bokstav jag vill skriva. Tangentbordet gissar hela tiden vilket ord jag ska skriva, en lista med sex olika gissningar, och när rätt alternativ kommer upp pekar jag bara på det. På så sätt går det ganska snabbt att skriva. programmet lär sig dessutom mitt språk efterhand vilket gör att det snabbare gissar rätt ord.

Det här var inte svårt att lära sig och funkar jättebra.

Sen har jag en lite knepigare ögonstyrd dator som jag håller på att lära mig. På den styr man alltså pilen enbart med blicken. Det är lite svårare men väldigt praktiskt det också när det funkar som det ska.

Datorer och alla tillbehör lånar jag från Centrum för hjälpmedel. Behöver jag säga att det är gratis.

När något problem uppstår, inuti datorn eller utanför, mejlar jag bara Han och Hon, som levererat sakerna. De kommer hit och fixar, eller ännu smidigare, jag öppnar datorn för fjärrstyrning så sitter de vid sitt skrivbord och ändrar och lägger till och jag kan sitta och se precis vad som görs.

Eller jag kan gå och äta lunch under tiden.


I helgen var jag ute i grönskan.

Så långt bort att jag inte alls tänkte på att cykla.

Det var så ljusgrönt i hela världen.

Jag tänkte på att människans syn är som skarpast just vid den klorofyllgröna färgens våglängd.

Sånt där som man hör.

Vad betyder det?


Rördrom som tutar i vassen,

också sånt där som man hör,

ute i klorofyllgrönskan

i solen

efter regnet.

#1 - - Irving:

Jag tycker du är duktig som lär dig allt det där med datorn. Själv tycker jag det är besvärligt att göra rätt fast jag har båda mina händer. Jag är verkligen urdålig på datorer. Och det är konstigt hur barnen på något sätt bara kan. Jag får ofta be om hjälp när det krånglar, och sonen hjälper till. Jag tror han tycker jag är lite gammal som inte kan. Eller också beror det på att jag har börjar prata för mig själv mer och mer. Sådär utan att tänka på det. När jag är ute och handlar till exempel, och det jag tänkt köpa inte finns. Då kan jag stå där och resonera med mig själv tills jag hör att jag pratar högt och tycker det är lite pinsamt. Ibland. Ibland bryr jag mig inte om det. Barnen gör narr av mig och skrattar men det bjuder jag på. Det känns så underbart att de börjar bli så stora. Att de börjar ha bror-syster hemlisar för mig, visar varandra förtroende på ett "vuxnare" sätt. Att se den kärlek som finns mellan syskon som jag själv aldrig fått uppleva. Det är härligt. Och lite delaktig får jag vara ibland när vi gör narr av pappan, han är faktiskt snäppet pinsammare än jag ibland. Åtminstone klart mer förvirrad och tankspridd. Och då ser vi på varandra och fnissar lite, barnen och jag, och det värmer i hjärtat åt allas vår samhörighet. Och för att vi vet att vi tycker så mycket om varandra trots allt som varit.

Apropå tankspriddhet så är faktiskt fläkten i badrummet på väg upp nu! Ja, jag vet att jag sa fram till helgen som var, men vi har istället fått upp ny lampa i köket och i vardagsrummet. Och så har vi köpt nya lampor till hallen, två av dem sitter på plats och två ska upp. OCH den lilla tavlan har fått sin ram och kommit upp på väggen. Undrar om sambon läser din blogg han också och förstått mina små pikar...

Jag har ett plommonträd utanför köksfönstret och det blommar så vackert med små vita blommor. Som små popcorn såg det ut till att börja med. Och lila tulpaner i rabatten. Och gula och röda. Det är så vackert allt på våren, så nygrönt. På baksidan har jag gått och grävt upp en hel mängd med maskrosor men lik förbaskat lyser det små gula solar lite var stans i gräsmattan. Fast rätt fint faktiskt, de ser så ulliga och mjuka ut. Det är synd bara att de är så många. Är det därför man säger att de är ett ogräs? Fast då skulle ju vitsippor också vara ett ogräs, vi såg massor i skogen i lördags. Och liljekonvaljer. Inte utslagna, bara som gröna bladsnurror ännu.

Jag tänker på dig, jag hoppas du känner det. KRAM.

#2 - - Mari:

Ja, tänkt att det slog mig häromdagen att du ju faktiskt inte skriver dina funderingar med händerna! Vad kul att få veta hur det går till och vad fantastiskt att det fungerar så bra som du beskriver det. Kommunikation är fascinerande - vad många varierande och mer eller mindre effektiva sätt det finns. Å, vad glad jag och många andra är över att du fått den här möjligheten att uttrycka dig. Jag har blivit beroende av att gå in lite då och då, eller rättare sagt ofta, för att ta till mig lite klokskap.
Kram till dig!

#3 - - O:

Tänk vad mycket tekniska finesser det finns. Imponeras av människor som sitter och klurar ut hur man kan lösa olika praktiska problem och även av personalen på hjälpmedelscentrum som fixar när något behöver rättas till. Kanske någon kan komma på hur du kan vända blad i tidningen också! Mest av allt är jag imponerad av att du kan använda all denna teknik. Jag är glad att du delar med dig av både klokhet och av vardagstankar. Och att du orkar tänka på att vi som inte känner dig blir nyfikna på hur det kan fungera. Stor kram

#4 - - Helena:

Jo visst har jag undrat och det var roligt att få veta hur det går till! Och vilken gåva att dessa hjälpmedel finns och att de är gratis. Det måste kännas bra att det åtminstone finns ett sätt att kommunicera fritt när armar och talmuskler inte hänger med. Åtminstone känns det väldigt bra för mej (och alla andra misstänker jag), för jag vill inte vara utan dina ord.

Och vårgrönskan är vacker. Nästan för vacker. Jag kan tycka att alltings förgänglighet blir så oerhört påtaglig på våren. Man vet att den där skira grönskan försvinner så fort, fåglarna går till häckning och slutar sjunga, de vita molnen av slånbuskar blommar över. Det är en konst att leva i nuet. Verkligen en konst.

#5 - - Caroline:

Ja gu' vad intressant att lära sig om! Jag har varit för lat hittills för att kommentera, men nu kunde jag inte låta bli. Jag blir glad att veta att det finns så häftiga hjälpmedel, och gratis dessutom! Sverige är ett bra land att leva i på det sättet.

Och att vi ser som skarpast på klorofyllgrön våglängd var ju väldigt intressant. Det har jag aldrig hört talas om. Gör det att vi uppfattar denna grönska extra intensivt kanske? Tål att tänkas på. Den här vårprakten är faktiskt nästan för mycket för mina sinnen känns det som ibland. För mycket skönhet för hjärnan att hantera.

Tack för att jag får ta del av dina tankar Tina. Mycket berikande läsning.

#6 - - Zorro:

Alldeles nyfärska smågröna musöronsblad måste väl vara alldeles extra nyttiga och viktiga för den tidiga människan? Jag tycker åtminstone att de ser välsmakande ut.
Liksom mördarsniglarna som i år har nått vår trädgård... Alltså sniglarna tycker också att bladen ser välsmakande ut. Jag tycker inte att sniglarna ser välsmakande ut ;)