Sitta på en stol

Ibland är jag ensam hemma.

En liten tid.


Idag satt jag på en stol vid bordet med en kopp kaffe med sugrör och en tidning uppslagen på familjesidorna.

Jag kunde när jag ville böja mig fram och dricka lite lite kaffe.

Inte bra att sätta i halsen när man är ensam hemma.

Jag kunde läsa familjesidorna.

Vartenda ord på familjesidorna läste jag.

Jag hade själv valt uppslag.


När jag läst allt och var nöjd med kaffe?


Jag tänkte att jag kanske skulle kunna bläddra ett blad i tidningen,

men det kunde jag faktiskt inte.


Ibland skulle man ju kunna undra om det är någon mening med att vara här om man inte kan göra nånting själv?


Prova att sätta dig på en stol i ditt kök med hängande armar och tänk att du inte kan göra annat förrän någon kommer och hjälper dig.


Men om man redan var död,

och fick erbjudande om att få dimpa ner på en stol i sitt gamla kök,

visserligen med en förlamad kropp,

skulle man kunna tacka nej då?


Jag kan titta på krukväxterna i fönstret,

de är vackra.

Utanför fönstret har plommonträd just slagit ut i blom.

De är först, plommonträden.

Jag kan lyssna på tystnaden

som bara finns när man är ensam hemma.


Betrakta och begrunda.

Kan jag.


Jag tänker ofta på min mormor.

Hon kunde betrakta.

Sitta lugnt och se på lite håll hur alla andra levde om.

När jag nu tänker på det leende hon log emellanåt,

medan hon betraktade,

så är det lite överseende.


Snart tar den lilla ensamma tiden slut.


Då kommer någon och hjälper mig.

Jag får hela tiden uppleva att någon hjälper mig.

Alla hjälper mig.

Barnen och Mannen hjälper mig.

Assistenterna hjälper mig.

Folk jag känner och folk jag inte känner hjälper mig.


Som om vi var en kropp.

Och inte varsin.


När det kliar i örat kan inte örat klia sig själv.

Det måste handen hjälpa till med.

#1 - - Gudrun G:

Stunderna du är ensam, tycker du om dom? Eller är de oroande? Tämker också på de äldre, hur de kunde sitta länge, länge och betrakta. Tyckte alltid att de verkade ha så tråkigt, men nu när jag själv börjar bli äldre så gläds jag också åt att betrakta, sitta lite utanför och se livet pågå.
Hur var det på konserten med Glenn Millers musik? Nostalgiskt? Vårkramar

#2 - - H:

Jag fick vara med dig några timmar. Vi hade inte setts på flera månader och jag visste bara från bloggen och något mejl om ditt nuvarande tillstånd. Jag var angelägen om att få komma, om att få umgås med dig igen.

Jag gjorde säkert olika misstag. Till exempel pratade JAG extra tydligt till dej de första meningarna innan jag kom på mej själv. När jag kom höll sjukgymnasten och assistenterna på med dig och dina hjälpmedel och jag hörde hur du fick fokusera för att få saker sagda. Då föll några tårar, men sedan tog glädjen över att vara med dig över. Vi spelade Betapet och läste i Mina Vänner-boken (jag ville bli rik och du ville bli u-hjälpsarbetare..) och gick promenader och fikade och var med din man och dina barn och jag lärde mig höra vad du sa allt bättre eftersom.

Du (ni) är fast i en mardröm, så är det ju, men du och din familj fixar det så jäkla bra. Inget krångel, ingen vresighet, ingen överdriven ängslighet (som jag kunde märka), men inte heller någon överdriven glättighet. Ni är och tar vara på det som är. Och du använder din intelligens och din vilja så bra.

Tack för senast!
/H

#3 - - harpasione själv:

Jo, jag gillar de ensamma stunderna. Det är lite spännande. Och jag är förvånad att jag inte lider mer av att nästan hela tiden vara omgiven av folk. Ja, jag lider inte alls faktiskt.
Kul att du kom hit, H!

#4 - - Olle Wåhlberg:

Jag har lite svårt att se vad jag skriver, för tårarnas skull. Tack Tina för att du förmedlar en sån intensiv livskänsla.Man blir påmind om "vad det handlar om" alltihopa. Jag önskar alla människor skulle få läsa det här inlägget. och bara låta det komma in, innanför det röriga, hala vardags-skalet av otålighet, habegär, ambitioner...
Livskänsla, ro, samhörighet.
Olle Wåhlberg

#5 - - Hanna:

Jag läste om dig i DN i morse (ett par dagar gammal tidning) och artikeln väckte mitt intresse så jag besökte din blogg på en gång. Jag ville inte börja i fel ände, så jag började helt enkelt från Juni 2007. Nu hunnit hit och känner mig tvungen att ge dig beröm för den här underbara bloggen full av livsglädje.

Det är starkt av dig att hålla humöret uppe! Du visar att livet alltid är värt att levas trots motgångar. Den sista formuleringen i det här inlägget var slående bra. Jag jobbar inom äldreomsorgen just nu och sättet du ser på hjälpande händer får mig att inse hur mycket nytta mina händer gör dagligen för de jag arbetar med.

Nu har jag ju inte läst längre än såhär och jag vet att det var över två år sedan du skrev detta men även i DN verkade du positiv och livsglad. Fortsätt med det, jag önskar dig all lycka och tack för alla tankeställare du gett mig såhär långt!