harpasione

Jag kör permobilen med höger hand.

När jag är pigg och varm och inte hostar, gäspar eller nyser går det galant.

Annars har högerarmen en tendens att vilja dra sig in mot kroppen.

Är jag bara lite trött sker det långsamt och går att parera med möda och koncentration.

Nyser jag sker det väldigt plötsligt och det är bara att hoppas att inget ömtåligt befinner sig precis till vänster.

Men allra mest spännande blir det när jag skrattar.

Om jag kör på en cykelbana till höger invid en bilväg,

och så ropar någon med gott minne:

Hundbajsvarning!

Då blir det farligt.

Jag skrattar, armen dras inåt, permobilen svänger raskt åt vänster rakt mot den höga kanten ut mot bilvägen där livsfarlig bil just kommer ångande.

Som tur är skrattar jag vidare en stund till vilket gör att permobilen hinner med en hel 360-gradig cirkelrörelse innan jag lyckas släppa taget med handen och i lugn och ro kan skratta färdigt, tryggt stående på cykelbanan igen.

Det var en gång när barnen var lite mindre och jag var ute och traskade med dem längs en sån där väg där det färdas lika många hundar som människor och jag såg väl någon hotfull brun hög i närheten av något av mina tumlande barn och då är det klart att man ropar:

Hundbajsvarning!

Bara det att vi precis samtidigt mötte en dam på cykel som verkligen på något konstigt sätt såg ut att känna sig träffad av mitt välmenande allmänna utrop.

Det tyckte vi var kul! 

När min högerhand inte orkar styra längre, då blir det hakstyrning.

Vad händer då vid ett plötsligt garv?