All smärta

Om det bara var jag.


Om det bara var mig det handlade om.

Jag klarar det.

Jag fixar att vara sjuk.

Jag kan leva och tänka på döden.

Jag står ut med lite ont,

att bli matad och torkad i rumpan,

ha assistans och bli lyft i lyft.

Jag tål att bli missförstådd och ha lite tråkigt då och då.

Jag står ut,

och njuter vid sidan om.


Men det är ju alla andra också.

Mannen och barnen,

föräldrarna, syskon, syskonbarn,

fastrar, kusiner, vänner, grannar, bekanta

och obekanta.


Sorg, oro, bekymmer, rädsla, ångest,

och för en del en jäkla massa jobb och slit.


Det är jobbigt att tänka på.


Men om det bara var jag.

Om det verkligen var

bara

jag,


då skulle jag å andra sidan

varit död för länge sen.

#1 - - ulrika:

Såg sönerna ute på promenad i ösregnet i lördags då H spelade lerboll...tänkte vad himla fina de är- de gick där och storebror höll om lillebror så där syskonkärlek fint...jag undrar vad de pratade om? :=



Att leva här och nu tillsammans med dem och alla andra är ju det viktiga. H har mkt funderingar om just det du skriver om, och om detta orättvisa ( det för jävligt orättvisa) att en mamma är så sjuk- men att du är där mitt i allt är viktigt även för henne.Kanske hon/de är hos er just nu, tappade kollen mitt i deras skrattanfall om vart de skulle!

Någon sa att du kanske skulle ha varit på skolrådet igår? Det var trevligt faktiskt och kanske det kommer lite förändringar om stort och smått...jag tog på mig att fundera på intressanta föteläsare/temakvällar gällar tonåreriet och allt som hör till. Återkommit när någon bra ide' tagit mer form. - PS. har du muffen nu i höstkylan?

#2 - - Gudrun G:

Är det verkligen så att man står ut med att bli torkad i rumpan, behöva hjälp och bli missförstådd?Om det är så, så tröstar ju det omgivningen. För sorgen och oron beror nog på förtvivlan över att se dig lida, se ditt liv förändras och som anhörig vara maktlös! Det känns nästan oförlåtligt hurtigt och präktigt att säga att din författarbegåvning, din helt unika förmåga att tala om det svåra, beskriva ditt vardagsliv har vuxit fram ur din svåra situation. Missförstå mig inte, jag önskar av hela mitt hjärta att du fått vara frisk, självklart. Men ur detta hemska, har alla vi som läser dina texter, fått livskunskap Tina. Jag får kraft att orka och stå ut när mitt liv blir för jobbigt, genom att läsa din blogg. Det finns ingen jämförbar!! Du skriver om det som ingen annan sätter ord på. Ibland är texterna så svåra att jag måste läsa dom i etapper, förstå i delar, men jag lär mig. Lär mig hantera mig själv, genom dina upplevelser. Låter jag som en parasit?? Så är det inte, men om jag var religiös så skulle jag påstå att du har ett uppdrag, men nu är jag inte det så jag får kalla det något annat, en varm och trygg medmänniska kanske.

Kramar

Gudrun

#3 - - Ann:

För nästan precis ett år sedan så skrev du så här i din blogg (20071017): "Jag läser ibland i en bok som heter: "Du är hos mig ändå", berättelser samlade av Suzanne Sjöqvist.

Barn till sjuka föräldrar och barn vars föräldrar har dött,

lider ofta av att de känner att människor runt om tycker synd om dem.



Tyck inte synd om dem.

Tänk att de har fått en mäktigt svår uppgift,

ett toppjobb som de inte riktigt har utbildning för,

men som de är kompetenta nog att klara av ändå.

Och när de klarar det då får de lön för mödan.

Då har de något som många andra inte har.

En erfarenhet som kan göra dem så starka."



Jag kommer ihåg det så väl, för precis som så mycket annat du har skrivit i din blogg så har tagit det med mig och fortsatt att fundera.



Jag försöker tänka att du, din familj och vi andra har fått en mäktig svår uppgift - Uppgiften är verkligen svår och att styrkan kanske finns i att klara den tillsammans.

#4 - - Mari:

Ja, det BETYDER verkligen mycket att vi får del av ditt liv på det här sättet. Det är en stor gåva som du ger till oss som läser det du formulerat på ditt fina, unika, underfundiga sätt. Dina ord tar tag mitt i livsnerven, eller vad det nu kan vara som känns mitt i. Hoppas att du genom våra futtiga kommentarer kan känna att du får något tillbaka. Du och familjen finns i alla fall ofta i mina tankar!

#5 - - Franck:

"Så länge det klibbar nöd och tårar

vid kaffet och apelsinerna vi serverar

ligger vi djupt under hög levnadsstandard."

Skrev Elin Wägner och jag funderade på detta. Och när jag nu läst din vers för dagen, din dagsedel, så blir det lite tydligare för mig, men bara lite. Det kommer alltid att klibba nöd och tårar vid kaffet, vi blir inte av med det, det är en del av kaffet, definitivt en del av livet. (Men det var nog inte så Elin menade, hon menade nog det som motivation att inte springa förbi orättvisor, ungefär som Martin Luther King i sitt monumentala I have a dream-tal; han sa "No, no, we are not satisfied, and we will not be satisfied until justice rolls down like waters and righteousness like a mighty stream." Det låter billigt, men vi vet vad han åstadkom med de sina. Och hör vi honom, så vet vi ur vilka djup detta kommer.)Ja, det är en del av livet och måhända lider vi mer när vi står nära, fast på ett annat sätt. Också det kaffet måste drickas (av den som står bredvid). Och det är lärorikt, som flera säger härovanför, och när vi väl druckit det kaffet, vill ingen av oss ha varit det förutan! Men kan det ens jämföras? Ditt lidande och de näras? Vet inte, men ni delar det väl? Och du skriver om dem, jag ser dem framför mig, de bär sitt kors, också de är kanske ofria och jag tänker vad kan jag göra för dem? Sitta still i båten? Dricka mitt kaffe? Ja, och jag får väl vända mig åt nåt annat håll och göra något där! Och komma tillbaka till dig om igen och fortsätta så. Det gör jag.

#6 - - Elin:

Apropå all smärta…

Om jag lägger all smärta jag känner på ena sidan av vågen, och all trygghet, glädje, kärlek, stolthet och kunskap jag fått och får av dig, så kommer vågen ändå inte ens vara i jämvikt. Det ena väger tyngre, och det är inte smärtan. Även om den är oändlig.

#7 - - Anonym:

Ja du Tina. För min del så är det förstås också otroligt smärtsamt. Men det känns inte som att det är du som ställt till det för oss andra genom att få den här jävla sjukdomen. Snarare som oförståeligt och orättvist att just du ska bära hela eländet. Att vara med dig så mycket jag kan och torka dig i baken eller vad det nu kan vara känns inte som en belastning i mitt liv. Våra smärtor ser ju dock olika ut. Du ska troligen lämna oss andra och inte få vara med efter det, i alla fall inte så som nu. Själv ska jag kanske få leva utan dig och det har jag ju aldrig gjort och vet inte hur det blir. Det jag vill säga är på något vis att vårt gemensamma lidande och vår genensamma sorg är helt utan skuld.

#8 - - Maggan:

Oj, glömde att skriva att det var från mig, syster Maggan.

#9 - - HME:

V. sa tidigare idag att hon var rädd för döden (jag laddade förstås genast för en pratstund om svåra saker), men hon fortsatte:.. för då blir man naken.. och får äckliga små vingar..



Det var förstås en lättnad att hon nu kan skoja om det, men varför berättar jag om det här? Kanske är det för att på mitt kantiga vis vädja om att du ska hänga med så länge det bara går. För min alldeles personliga del har din sjukdom trots allt inneburit att jag, här via din blogg, fått ta del av mer av dina tankar än jag annars skulle fått under många, många år eftersom vi inte brukar träffas så ofta. Din text om din saknad efter ditt gamla liv, ditt gamla fysiska jag var förstås en stark påminnelse om hur det är för dig och familjen till vardags, men samtidigt trösterikt att du kan skriva om det och att det är en saknad som inte helt sänker dig.



Tråkigt att du har ont. I vilka lägen är det värst?



Tfgm sist förresten,

H.











#10 - - jenny:

sitter här på natten och vyssjar tills armen domnar :)

Jag tänker och känner en hel del när jag läser det du skriver, tänker ofta att jag ska försöka uttrycka det men vet inte hur. Det blir antingen nåt helt annat som kommer ur mig, eller inget alls. Tänker att jag borde skriva nåt i alla fall, så vet du ändå att jag både tänker och känner nåt i alla fall. Jag tänker ofta på dig och dina barn och din man. Jag skulle inte säga att jag tycker synd om. Mer förbannar orättvisan.

#11 - - harpasione själv:

HME! livet efter döden. Det var du som berättade för mig hur det är i helvetet. Där står man upp till hakan i skit och varje lördag kör djävulen motorbåt i skiten så det blir svallvågor och man får kallsupar.

#12 - - Anonym:

Oj hoppsan, det hade jag glömt att jag kände till. Det kanske är läge att tänka om och krypa till korset igen..



Apropå nånting helt annat eller ingenting: Läs om om Cykelhjälm Silver Medium på www.avigsidan.com



/HME

#13 - - Ylva L:

Vet du - om den här texten hade stått i en underbar bok jag av någon lycklig omständighet hade hittat på bibblan....då hade jag tänkt WOW. Tårarna hade trillat utanpå eller inuti och så hade jag lättat skrattat och tänkt att någon med sådan humor måste klara sig rätt bra i livet ändå. Sedan hade jag fantiserat om hur människan som skrev texten Egentligen är. Om intrycket av personen och texten är densamma. Om någon kan vara så fantastiskt klok och rolig på riktigt, av kött och blod, med känsla, om hennes närmaste får del i detta varma.



Men nu sitter jag här och läser texten på datorn. Och tårarna trillar, inombords OCH inuti. Och jag skrattar och tänker att sådan humor gör att en människa definitivt lättare kan leva ett liv mer behagligt och spännande än det vore annars. Och så vet jag att allt är 100 % på riktigt, av kött och blod, med känsla - att du är såhär och att det når ut till oss runtom. Det gör mig fantastiskt varm i magen att det finns människor som gör så gott som du.



Med sjukdomen är det ju så att det inte finns något val. Du kan ju inte vara friskare än du är just nu. Det är ingen sjukdom man rycker upp sig från eller botar med medicin. Man kan inte jämföra eller tänka bort sjukdomen, för den finns. Och jag tror inte nån har som högsta nöje att torka rumpan på andra, eller att det alltid är roligt att klä på sin mamma. Men jag är fullständigt övertygad om att det är helt okej att göra det och att de som finns i din närhet är glada att just du är du och att de har fått dig som fru/mamma/syster/barn/vän etc. Hellre just den mamman i permobil, än någon annan i Rolls Royce, skulle jag tro.



Men det är ju en betraktelse en bit ifrån, från en vän flera mil bort. Önskar att jag kunde hjälpa till om det fanns något att hjälpa till med. Det enda är väl nu att skicka stor tacksamhet här på bloggen för att du finns och hoppas att det räcker till att du lättare står ut med någon krämpa, förtvivlan eller tråkighet.



Så: tack för att du finns!

(Och goda tankar till er som matar, torkar och klär på. Fast det är ju inte er blogg...)

#14 - - Gudrun G:

Helvetet beskrivet med Tantali kval och Sisifos hopplösa arbete har har aldrig känslomässigt nått fram till mig; men bilden av Djävulens framfart i ens omgivande skit var det absolut äckligaste jag har hört; och det värsta är att jag kan föreställa mig svallvågorna och den efterföljande kallsupen. Det krävs en kraftansträngning att bortse från smaken och kunna se humorn. Hur i hela livet bär du dig åt Tina?

#15 - - AnnaMaria:

Har läst detta inlägg ungefär 2 ggr om dan sedan det skrevs och tänkt att jag ska skriva nått varje gång, men orden har inte kommit. Inte vet jag om det kommer just det jag vill säga nu heller. Men i alla fall så vill jag att du ska veta att även om det från mig sällan kommer något vettigt, eller tillförande för ditt liv eller din familj och vänner, så finns du i mina tankar som en person jag är oerhört glad att jag känner! Visst brottas jag med jämna mellanrum (och ojämna) med känslan att det är orättvist, skrämmande, ledsamt, och visst tänker jag att din familj och du måste ha det så svårt, men så tänker jag som någon annan skrev här, att de såklart är glada att just du är du, oavsett om du sitter i din permobil eller susar runt på cykel. Jag tror att oavsett hur ledsen, rädd eller frustrerad någon i din närhet är över allt som händer, så är de nog lyckliga över att få finnas i ditt liv och ta hand om dig. Jag vet inte hur det här inlägget blev riktigt, tänk bara på att det är från hjärtat med värme!



Min bror Matts skickar en stor famn kramar till dig, kram även från mig!

#16 - - Ylva L:

Jag vill kommentera igen. Vet att jag hoppade över delen med sorgen och ångesten sist. För den är ju värst förstås. Jag hittar bara en positiv sak och det är ju att alternativet att du var i samma situation och ingen sörjde, ingen led och ängslades vore värre. Även för de anhöriga. Det skulle ju bara kunna innebära att du inte betytt särskilt mycket positivt i deras liv.



Det har du självklart tänkt själv redan. Är det inte en sorts tröst trots allt?