All smärta
Om det bara var jag.
Om det bara var mig det handlade om.
Jag klarar det.
Jag fixar att vara sjuk.
Jag kan leva och tänka på döden.
Jag står ut med lite ont,
att bli matad och torkad i rumpan,
ha assistans och bli lyft i lyft.
Jag tål att bli missförstådd och ha lite tråkigt då och då.
Jag står ut,
och njuter vid sidan om.
Men det är ju alla andra också.
Mannen och barnen,
föräldrarna, syskon, syskonbarn,
fastrar, kusiner, vänner, grannar, bekanta
och obekanta.
Sorg, oro, bekymmer, rädsla, ångest,
och för en del en jäkla massa jobb och slit.
Det är jobbigt att tänka på.
Men om det bara var jag.
Om det verkligen var
bara
jag,
då skulle jag å andra sidan
varit död för länge sen.
Såg sönerna ute på promenad i ösregnet i lördags då H spelade lerboll...tänkte vad himla fina de är- de gick där och storebror höll om lillebror så där syskonkärlek fint...jag undrar vad de pratade om? :=
Att leva här och nu tillsammans med dem och alla andra är ju det viktiga. H har mkt funderingar om just det du skriver om, och om detta orättvisa ( det för jävligt orättvisa) att en mamma är så sjuk- men att du är där mitt i allt är viktigt även för henne.Kanske hon/de är hos er just nu, tappade kollen mitt i deras skrattanfall om vart de skulle!
Någon sa att du kanske skulle ha varit på skolrådet igår? Det var trevligt faktiskt och kanske det kommer lite förändringar om stort och smått...jag tog på mig att fundera på intressanta föteläsare/temakvällar gällar tonåreriet och allt som hör till. Återkommit när någon bra ide' tagit mer form. - PS. har du muffen nu i höstkylan?