Mållöst
Vi saknar samtalet, Mannen och jag.
Prova själv att gå ut på en höstlig promenad med ditt äktenskap,
eller någon.
Fast bara en får prata,
den andra på sin höjd nicka och skaka på huvudet.
(Vissa har det kanske så för det mesta?)
Det tystnar snart,
och man får nöja sig med att för en stund dela samma synfält.
Till tröst tänker jag att efter 20 år upprepar man sig mest i alla fall.
Fast det är inte sant,
inte på höstliga promenader.
Då kan det faktiskt hända att helt nya tankar uppstår och byter ägare.
Varsin usb-port inmonterad i väl vald hjässlob,
och en kabel däremellan,
när man vill utbyta tankar,
känns inte alls avlägset
efter alla kluriga hjälpmedel jag hittills fått?
jag förtår saknaden, det gör jag. Men om jag skulle prova som du föreslår så vore det nyttig övning för mig, Jag skulle ha oerhört svårt att vara den tysta. Jag tycker tystnad är svårt, men när jag hittar den och samtidgt kan vara lite "mindful" så älskar jag tystnaden. Men det kräver övning. Som du säkert vet, babblar jag på för det mesta om ditt och datt för att slippa tystnad. Konstigt egentligen att det kan bli så.
Just nu har jag ring-ljud i mina öron av Amos skrik. En hel dag!! Men nu somnade han till slut, pust.