Mållöst

Vi saknar samtalet, Mannen och jag.

Prova själv att gå ut på en höstlig promenad med ditt äktenskap,

eller någon.

Fast bara en får prata,

den andra på sin höjd nicka och skaka på huvudet.


(Vissa har det kanske så för det mesta?)


Det tystnar snart,

och man får nöja sig med att för en stund dela samma synfält.


Till tröst tänker jag att efter 20 år upprepar man sig mest i alla fall.


Fast det är inte sant,

inte på höstliga promenader. 

Då kan det faktiskt hända att helt nya tankar uppstår och byter ägare.


Varsin usb-port inmonterad i väl vald hjässlob,

och en kabel däremellan,

när man vill utbyta tankar,

känns inte alls avlägset

efter alla kluriga hjälpmedel jag hittills fått?

#1 - - jenny:

jag förtår saknaden, det gör jag. Men om jag skulle prova som du föreslår så vore det nyttig övning för mig, Jag skulle ha oerhört svårt att vara den tysta. Jag tycker tystnad är svårt, men när jag hittar den och samtidgt kan vara lite "mindful" så älskar jag tystnaden. Men det kräver övning. Som du säkert vet, babblar jag på för det mesta om ditt och datt för att slippa tystnad. Konstigt egentligen att det kan bli så.



Just nu har jag ring-ljud i mina öron av Amos skrik. En hel dag!! Men nu somnade han till slut, pust.



#2 - - KaosJenny:

Underbara du, så fint och tänkvärt du skriver, varenda gång... Jättetack Kram

#3 - - AnnaMaria:

Kan också absolut förstå saknaden. Till skillnad från vad Jenny skriver är jag ganska bra på tystnad och kan sakna den oerhört mycket i ett hem med två tonnåringar som snackar hål i skallen på en, eller spelar musik så öronen blöder. Men förstås är det stor skillnad på att önska sig tystnad och att vara dömd till den. En tankesladd vore ingen dum uppfinning, även för de som fortfarande kan välja mellan tal eller tystnad. Ibland är talet en förbannelse också, de gånger man vet vad man vill säga men det som kommer ur munnen blir helt fel.



Tack för ett tankfullt inlägg!



Kram

#4 - - Ylva L:

Hur hade det fungerat om ni hade varit ett par som varit mycket osams? Vad händer med grälet när ingen nappar på stickrepliker? Eller ännu värre - när den ene inte kan försvara sig, förklara sig? Förmodligen hade ni inte klarat av det. Åtminstone inte med mindre än att någon ändrat sig.



Min bild av er är att ni är ett mycket klokt par, två harmoniska människor som lever sitt liv på bästa sätt och är vänliga mot varandra och omgivningen. Utan jamsighet dock. I synnerhet din man är ju himla bra på skarpsynt kritik. (hej P!)



Det här småbollandet av idéer som ni missar, av funderingar, av bilden av världen, kan inte vara roligt att mista. Jag tror som du att man kan gissa ibland vad den andra tycker när man känner varandra rätt väl. Men inte alltid. Och så har man ju i bästa fall valt varandra för att man tycker det är kul att höra den gode mannen/kvinnan säga dessa kloka eller vansinniga kommentarer.



Jag har vandrat en tyst skogspromenad och tankepratat med dig en del av vägen. Men det blir ju inte samma som att prata på riktigt.....



En sak jag diskuterade med dig är vad läkaren i Katarina Mazettis bok "Mitt himmelska kramdjur" gjorde. Han utnyttjade möjligheten att leka gud: han gav patienterna medvetet en felaktig dödsdom som han sedan ändrade. Vilket gjorde att patienterna såg på sitt liv på ett annat sätt och blev lyckligare. (Utom en man som hann ta livet av sig innan han fick ändrad diagnos....). Jag hörde väldigt dåligt vad du svarade, du får gärna skriva så jag hör...jag själv anser nog att det inte riktigt är rätt sätt, även om syftet är något bra. Jag föredrar din blogg.