Fotboll
Jag har varit på fotboll två gånger den här veckan.
Först allsvenskt.
Dyrare, mer folk, ystrare stämning, större avstånd och man köper korv.
Idag flickor -95.
Rullar fram ända till sidlinjen, fotbollsmammor säljer kaffe och godis, jag känner nästan alla spelarna för att jag faktiskt hade förmånen att vara någon slags hjälptränare i början, och publiken är fåtaligare och vrålar inte.
Båda lika underhållande och spännande.
Jag har en alldeles egen fotbollskarriär bakom mig.
Fortfarande finns i gömmorna kvar en liten papperslapp som det står "Spelarlicens" på.
Stort, har jag alltid tyckt.
Jag gjorde mål ibland,
det vet jag bestämt.
Konstigt nog är det bara ett av dem som minnet bevarat.
Kristallklart.
Enligt mig.
Mitt lag spelade mot klubbens herrveteranlag.
Nuförtiden kan väl en fotbollsveteran vara typ fyrtio,
men det här laget bestod av riktiga veteraner.
Skinntorra, stappliga gubbar.
Åtminstone målvakten.
Det är ju mötet med honom jag minns.
På något sätt lyckades jag komma i åtnjutande av bollinnehav
nära straffområdet.
Glömde jag säga att det regnade?
Och måste ha gjort så i några dagar.
Framför veteranernas mål utbredde sig en lerpöl stor som,
ja stor som ett målområde.
Jag drev fram bollen i ensamt majestät.
målvakten rusade ut,
så mycket han nu förmådde att rusa,
halkade i lerpölen och föll.
Jag såg min chans, dribblade skickligt förbi,
hur skickligt det nu är att ta sig förbi en skröplig åldring som ligger och kippar i en vattenpöl,
och slog bollen i öppet mål.
Måål!!!
Inte konstigt att jag minns det, va?!
Nu kommer äntligen min chans till kommentar. Ingen glömmer perfekta mål och vem kommer egentligen ihåg målvakten om det inte rör sig om Ronnie Hellström missade straff i Mexico-VM eller Ravellis rädda straff i USA-VM. Lev på de gjorda målen och glöm de missade.
Jag/vi är nya och kommer från en kafe en regning augustimorgon i Sigtuna. Där träffadejag för första gången Dina föräldrar och min kompis Margareta från Texas fick återse sina gamla bekanta. Särskilt Din pappa Sven som hon praktiskt taget vuxit upp med. Det var ett viktigt möte för Margareta och jag vet att både Sven och Sylvi uppskattade det. Vi fick också en bra kontakt. Jag kan ju ana var Din styrka kommer ifrån. Vi läste Din sida inna Margareta åkte hem till Texas igen och den berörde så till den milda grad så vi var tysta i flera timmar. En prestation från Margaretas sida, det kan Dina föräldrar vittna om. Margareta skäms faktisk över att hon, som gammal journalist inte ens lärt sig behärska dator. Tänk vad det skulle ge henne där borta i San Antonio. För att inte tala om billigare telefonräkningar. Men som det nu är printar jag ut Din sida och sänder med post till henne. Hoppas Du får hjält och stöd med nacken så att Du fortsätter att skriva. En bok blir det säkrt vad det lider, det finns ju fler än Bodil Malmstöm att hoppas på.
Texas_Margareta och Stadion-Gunilla