#1 - - Anne-Marie:

Otroligt snyggt; vilket precisionsarbete! Jag som aldrig målar naglarna blir ju riktigt sugen!

#2 - - Anonym:

Toppenfint!



Och tack för fotbollsreferatet tidigare. Ett sagolikt såväl som ärorikt mål, utan tvekan. Det är kul med sådana fysiska minnen.



En av mina största idrottsliga prestationer genom tiderna var en gång (typ år 1980) i en simstafett med tre lag om tjugo orienterare i varje. Ett lag hade tjyvtränat och det var förstås deras idé med denna stafett. Det var fem fjäril, fem bröstsim, fem rygg och fem crawl. Ingen i vårt lag hade nånsin simmat fjäril, inte heller någon i det tredje laget. Jag blev tilldelad förstasträckan och inledde, vilket visade sig vara lyckosamt, med att dyka halva bassängen och när jag till slut kom upp och började ta mig framåt på något vis med båda armarna samtidigt (+samtidigt med benen med tror jag) kunde jag ana killen i det tredje laget ligga och guppa upp och ner på stället i början av bassänglängden. Lekande lätt ledde jag mitt lag till en prestigefylld andraplats, en placering som sedan kunde försvaras resten av tävlingen! Jag kan fortfarande känna triumfen!



Kramar, H

#3 - - Kerstin B:

Stiligt! :-)

#4 - - Jenny Tistell:

jag sa ju att hon var bra!! :)

#5 - - Veronika:

Nej men, vad fint det blev! Får ta en närmare titt imorgon! Läckert:)

#6 - - Gunilla:

Va fint!!!!

#7 - - Marie:

Söta dina naglar blev!

#8 - - AnnaMaria:

Men oh va fint det blev! Jennsan är en pärla! =)

#9 - - O:

GRATTIS! Sååå vackert :)

Hoppas de håller länge!

Ha en underbar dag i solskenet.

Kram

#10 - - Jenny:

Skönt att du blev nöjd Tina. Nästa gång ska du ha rött......

#11 - - Franck:

Fint med blommor, Tina, men just nagellack har aldrig fastnat för mig riktigt. Kanske kan du få sista humlan att landa där, har noterat att de sätter sig på allt med färg nu, i hopp om en sista blomma! Däremot långa örhängen, som jag minns du kom med en sensommardag på kollektivhusgården. Det var otroligt fint! Är det opraktiskt med örhängen nu?



På radion igår hörde jag däremot något som fick mig att förstå att jag tillhör ÖDETORPSNOSTALGIKERNA. Tydligen är det inne med ödehus och ödegårdar (själv blir jag förstämd av sånt). Men mina ödetorp är tidsepoker, stämningar, människor i mitt förflutna och jag kan hänge mig åt minnen. I vår ålder är det säkert osunt och halvskumt. Men jag värderar sånt starkt (utan att förlora nu och sen, tycker jag själv) och sånt vi värderar, är inte det viktigt?



Därför instämmer jag i kören som värderar nagelmålning - mera sånt!



Hälsar Förflutenhetens skugga