harpasione

Jag gick med barnen på restaurang en gång och vid bordet bredvid satt ett gäng funktionshindrade varav en dreglade floder.

Barnen gillade det inte. Jag såg att de tyckte det var läskigt och de fick svårt att äta vidare i lugn och ro.

Jag tyckte också att det var lite osmakligt men jag höll förstås god min och fortsatte äta.

Nu när jag nu sitter här vid datorn händer det att jag blir så koncentrerad att en liten bäck av saliv svämmar över i ena mungipan.

Blir jag lyft av någon som samtidigt säger något kul, då skrattar jag ett salivdrypande skratt över deras axel, men det vet de ju inte om.

När jag dricker,

hukande över glaset med sugrör,

girigt törstigt,

det är gudagott att dricka,

sakta går det,

och saliven rinner.

Jag kan anstränga mig för att låta bli,

att dregla i mitt eget glas,

men oftast skiter jag det.

För att jag vill njuta till fullo,  

av kallt vatten, öl, juice, smoothie, kaffe...

Det är så gott!

Och det var väl så han kände det han på restaurangen också.

Är vi äckliga han och jag?

Det ligger i betraktarens öga.

Så länge Du bara sträcker fram en servett och torkar när det ser ut att behövas,  

är vi som Du.

Men när Du vänder dig bort i vämjelse och byter bord,

då sjunker vi.

Dottern säger glatt till kompisen just när de ska iväg:

- Vänta, jag ska bara torka av mamma lite så hon inte dreglar i sitt glas.

Då sträcker jag lydigt fram hakan,

och känner mig mycket glad.