Tore

Ibland är jag lite rädd,

men är det egentligen något att vara rädd för?


När jag skriver,

men framförallt när jag sätter rubriker,

är jag rädd att det ska bli för mycket Tore Skogman.


Tore är ju liksom den bortre gränsen på skalan när det gäller att vara tummen upp optimistisk och positiv i alla lägen samtidigt med rim och spetsfundigheter.


Å andra sidan finns tusentals inlägg i gästboken på hans hemsida,

varav ett omtalar honom som "en vidunderlig konstnär".


Jag tror jag behöver löpande feedback från mina läsare i den här frågan...

#1 - - Irving:

Alltså, inget ont om Tore Skogman, men så värst lika är ni ju inte. Tycker jag. Kram.

#2 - - Franck:

Nä, inget ont om Tore. Han lär, läste jag i samband med bortgången,ha varit väldigt "om sig och kring sig, om man ska få i sig och på sig" som han skaldade. Kanske är det svårt att ställa honom bredvid, hmm, låt säga Tranströmer, men å andra sidan kan han väl tänkas vara en samtida Stiernhielm (min gymnasielärare i svenska roterar nu i graven), men mycket mer variationsrik och dessutom melodisk på ett helt annat sätt.



Margit, min emotionella mor, hon återkommer ständigt i mitt universum, sa sista året hon levde (hon hade en lång och plågsam blodcancer, som tvingade henne att vara allt mer stilla, hon som sjungit psalmerna och Missions-hitarna och annars arbetat 'i sitt anletes svett' på gården hon levde på) kom att läsa allt mer och blev, förstod jag, alltmer medveten - om sig själv. För henne innebar det att hon plötsligt såg att hon knappt var literat (mätt med moderna mått) och hon sa sent en kväll när jag hälsade på som ung vuxen, med knappt hörbar röst, "Frasse, du måste ha tyckt att jag inte va beläst". Som om det var något jag brydde mig i! Jag hade svårt att svara, var så överrumplad, men skakade på huvudet, kanske grät jag (osäkert) och höll hennes hand. Jag minns att jag skakade på huvudet länge, sa nej. Hon som hållit gården levande, fått gästerna att komma, satt sig med snabbt avtorkade händer och flottiga glasögon vid pianot och sjöng Blott en dag med full hals och passerade oss med en kram innan hon var i bullbak, brödbak, mjölkning och allt hon skötte igen. Sjöng i köket. Idylliskt, nej. Måhända har jag destillerat, som vi gör, och det väsentligaste är starkast för mig.



Det tog mig många år att fatta detta. Och Margit var borta och Torsten, som inte längre såg en människa på gården, orkade inte. Men han var av den gamla stammen, kunde tiga i 14 dar. Och ändå hade vi hört honom dra sina berättelser för gäster och hans rungande skratt.



När jag fattade, så såg jag detta, och jag framhärdar, var dig själv. Så sa också Pelle Sandstrak (Mr Tourette) som höll låda på et underbart sätt på universitet igår. Och t o m Sokrates var inne på det.



Om alla ska vara hos sig själva, sig själva s a s, ja då blir det väl en väldig variation i uttrycken. Kanske det. Är det fel?



Jag kan inte se dig som hurtfrisk, Tina. Själva din belägenhet understryker det och ger dig frirum.



Om inte jag är för mig, vem är då för mig?

Men om jag bara är för mig, vad är jag då?

Om inte nu, så när?



Jag återkommer till det. Du ger oss ch du lär åtminstone mig detta, att se situationer i kontraster! Inget är så tydligt.



Varma hälsningar / Franck

#3 - - O:

Det finns så många gnälliga negativa människor runt omkring oss varje dag, överallt. Att vara positiv och försöka se så ljust som möjligt på tillvaron känns nästan förbjudet. Jag tror att Tore Skogman också hade svåra och dystra sidor, speciellt under sina sista år. Det finns sånger och musik han gjort som är helt annorlunda. Just nu kommer jag inte på något så klart! Jag hoppas du kommer att fortsätta glädja och överraska oss, som läser din blogg, med dina fantastiska funderingar. Att vi får ta del av dina glädjeämnen, besvärligheter och förtret. Att du är dig själv. Glad, ledsen, bekymrad... Det som du känner att du vill dela med dig av. Du ger oss tillfälle att stanna upp och fundera på helt annat än vår egen gnälliga vardag. Att bli glad över att se en citronfjäril bland sommarens sista blommor eller en liten, liten harunge med sin mamma mitt i stan. En trollslända! Att solen skiner från en klarblå himmel. Att se små positiva saker.

Ha en riktigt bra dag. Stor kram!!!

#4 - - Jenny Tistell:

Alltså jag är inte så hemma med Tore faktiskt. Jag kan inte säga huruvida det finns likheter eller ej. Men vad spelar det för roll egentligen?



Fast...jag kan erkänna att om och när jag ska beskriva dig eller din man, men framförallt dig, så skulle jag nog använda ordet hurtfrisk :) Men är det så illa då? Jag önskar jag var lite mer hurtfrisk och tummen upp.



Dina läsare här berättar ju ofta om hur gott det du skrivit gör dem. Det är väl ett bra betyg, Tore-likt eller ej, eller hur?



#5 - - cruella:

Tore Skogman är inte den första jag tänker på när jag läser din blogg. Inte för att jag har ett endaste dugg emot tummen upp-foten i kläm-jajamensan. Jag gillar det du skriver och det du funderar på, men det vore för hemskt om du hade oss läsare i fokus så till den grad att du anpassade dig...

#6 - - Ylva L:

Inget ont om Tore som sagt - sedan jag såg honom sjunga på en Dag Vag-konsert i Tjockhult anno dazumal så tyckte jag att han var ball.



Men ni är inte lika. Han beskrev saker i livet på ett glatt och oproblematiskt sätt, tycker jag. Du är ju världsbäst på ifrågasättandet; att iakttaga och fundera på om och varför. Och för all del beskriva din omvärld - men i så fall med rätt mycket djupare tankevändor i slutet än "oppoppitoppitopptopp".



Not even close, alltså. Fortsätt blogga hämningsfritt!

#7 - - Linda Lindblad:

Du skriver underbart! Jag gråter och ler samtidigt. Jag inser här att jag missat massor den tiden jag bott i skogen och innan med! Fortsätt skriv- bara skriv!