Upplyftande
Jag har en lyft.
Man sätter en illgrön lyftsele bakom ryggen under armarna runt magen på mig.
Jag sätter fötterna på lyftens ståplatta.
Selen hakas fast vid lyften
och sen är det bara att trycka på UPP.
Lyften heter LIKO.
Vem kom på att en lyft där man känner sig exakt som ett lik skulle heta LIKO?
Det är så roligt så jag blir full i skratt nästan varje gång jag lyfts upp.
Mitt skratt låter som jag vet inte vad,
och bubblar ut ohejdat vid minsta tanke på rolighet,
så vid vissa tillfällen får man låta det gå för någon slags andningsproblem
för att jag inte ska framstå som alltför lättroad.
Alla tycker att jag verkar trivas så bra i lyften.
Och det gör jag ju.
Jag känner igen mig. Inte så att jag har svävat i en lyft, men i det där med lättroad-heten. Det finns ju så många komiska situationer att upptäcka. Kan man verkligen vara alltför lättroad? Jag vet, man kan skämmas lite inför andra och känna sig barnslig. Men visst är det en tillgång?!