Tvångsrader
Ska jag tvinga mig att skriva?
Fast jag inte har något att säga.
Så det blir något gjort.
Bara säga att det är en skittråkig dag.
Jag har redan somnat tre gånger.
Det blir ju en aning begränsat att vara förlamad
men det är inget att skylla på.
Transportsträcka,
som leder vart?
Till nästa stund av ingivelse eller inspiration, till nästa fundering. Jag ska mejla dej en vistext som jag knåpat ihop själv och som jag finner viss tröst i (även om man bortser från dryckesuppmaningen).
Kram och så.