Kretslopp eller backhopp?
När jag ligger på uteplatsen
hör jag varje tugga talgoxen tar från kokosnöten.
De låter så små.
Jag tänker på hur det skulle vara att leva med ett ständigt hot om att bli uppäten?
Se sig om så fort man stack näsan utanför lägenheten.
På väg till jobbet kunde något
dyka ner,
dyka upp eller fram,
sätta tänderna i en,
och äta upp.
Det är inte många människor som blir uppätna.
Många talgoxar.
Förutom att det säkert gör väldigt ont när någon biter sönder en,
känns nog instängt att bli svald hel också,
så är det en ganska fin död.
Man kommer ju liksom direkt in i,
och blir snabbt en del av ett annat liv,
där man kanske slipper vara rädd och leta kokos hela tiden.
Varför ska man vara så kär i sitt eget?
Min bästa kusin och jag brukade diskutera hur det skulle vara bäst att dö.
Om man fick välja och om man ändå måste.
Hon skulle vilja passa på att åka nedför en backhoppningsbacke.
(Säker död?)
Jag sa nog att jag ville frysa ihjäl,
utmattad och vilse i fjällen.
Fast jag kanske ändrar mig...
Uppäten verkar spännande.
Som sagt är en av de få gånger jag trott mig nära döden varit i ert badhus. Jag trodde verkligen jag försvann för alltid där i vattnet. Det var sådär.
Men att bli uppäten är, förutom smärtan, en vacker tanke. Vi ingår ju alla i kretsloppet, men det går lite fortare att bli del av någon annan om man blir uppäten.
Du är och förblir en fantastisk tänkare.
Men vad är sydossetisk? Står inte i NE.