Tänker inte ens på
att jag inte kan klä på mig,
kliva ur sängen,
lyfta gaffeln till munnen.
Så länge någon annan gör det åt mig.
Tänker på,
suckar åt men uthärdar,
att jag inte kan prata
och bälga ett glas vatten
och sen hips vips gå på toa
precis när jag blir kissnödig.
Jag uthärdar inte,
jag får inte tänka på,
jag går sönder,
upplöses
att inte kunna,
kanske aldrig mer kunna
lägga min hand på älskad hud
stryka över den.
Det gör så ont i mig att läsa det du skriver. Och jag tänkte nästan säga att jag förstår den där känslan. Fast det gör jag ju inte fullt ut. Men då för många år sedan, då jag trodde att cancern skulle ta mig, så kände jag en sån bottenlös förtvivlan. Att inte kunna styra över vad som händer med kroppen. Läkarna som sa att efter den här behandlingen så blir du bra. Och så blev det inte det. Och de kom med något nytt och sa att efter det här blir du bra. Men det blev det inte. När de sa samma sak igen så kunde jag inte tro mer. Och jag kände mig så ensam. Och att tro att man inte ska få se sina barn växa upp är något av det värsta som finns. Men inte tillnärmelsevis lika hemskt som att veta att det är så. Och jag önskar av hela mitt hjärta att det hela bara varit en mardröm, att imorgon när vi vaknar så är du frisk. Eller åtminstone att läkarna imorgon hittar ett botemedel, något som får alla dina muskler att växa sig tillbaka. Och jag ska aldrig sluta hoppas och önska...KRAM
Där kom det, det jag tänkt så ofta när jag läst dina texter.
Så vackert och enkelt förklarat. Så outhärdligt sorgligt att jag gråter.
Och jag skäms. Över eget gnäll om värk och skit. Du gör mig till en bättre människa. Får mig att tänka efter och före och se med andra ögon.
Tack. För att du delar med dig. För att du orkar.
Och en kram till dig jag aldrig träffat men vars tankar jag ändå vet så mycket om.
Som andra säger här, egen sorg känns litet i jämförelse. Har alltid tänkt att inga ord kan beskriva så grundlös sorg, dina kan det.
Hej! Det känns sorgligt att inte kunna göra något för att lindra din sorg. Ta del, men inte ta hand om en del av sorgen och smärtan, åt dig. För egen del passa på och göra självklara saker så länge jag kan. Sluta gnälla över små motgångar. Men vad hjälper det dig? Inget. En stor kram och varma tankar till dig. Fortsätt vara rädd om dig. Hoppas du hittar några glada minnen att plocka fram igen.