Hur man är snäll
Jag uppskattar böcker som vänder på ens tankar.
Det har Jesper Juul gjort,
och Handbok i barnindoktrinering av Frances Westin.
Den tvärsäkra Anna Wahlgren gillar jag också.
Jag är inte alltid snäll mot mina barn.
Inga andra människor har jag skrikit så högt åt och varit så arg på som dem.
Jag tycker så här:
Man ska absolut inte vara konsekvent mot barn.
Man ska diskutera och resonera,
lyssna och ändra sig.
Man ska inte göra så att någon ligger i sin säng och gråter förtvivlat.
Om någon ändå ligger i sin säng och gråter ska man gå dit så fort man lugnat sig,
och trösta, resonera, ångra och ändra sig.
Kanske någon förlåter något.
Föräldrar ska inte låtsas vara överens om de inte är det.
Jag fattar inte var den befängda idén kommer ifrån?
Kan man tänka sig något mer lärorikt än att se att människor tänker och tycker olika och höra dem diskutera det?
Barn ska vara med och delta och bidra
med arbete och idéer.
Barn mår bra av att umgås med andra vuxna än sina föräldrar.
Låt mostrar, farfar, kompisar och kusiner umgås med barnen på sitt sätt.
Den värsta uppväxtmiljö jag kan tänka mig är en sluten kärnfamilj där föräldrarna kommit överens om att vara överens och konsekvent följa sina många regler.
Snällast har jag känt mig när jag orkat säga ja till barnens oförutsägbara idéer.
- Mamma, får vi göra pappersmassa?
De började i hushållsassistenten.
Rev sönder tidningar och blandade med vatten.
Varför? ska man inte fråga.
Det plaskade och skvätte för mycket i köket
så vi flyttade bunken till badkaret.
- Om man häller ut det i badkaret kan man ju göra mycket mycket mer!
När man gjort mycket mer av något slemmigt härligt grått i badkaret så vore det synd att inte provbada i det.
Tyckte de.
- Ja, sa jag, igen.
Hur väl trycksvärta fäster på små barnkroppar och på badkarsemalj vet jag sen dess.
Och vad gör man av all pappersmassa?
Man kan inte bara dra ur proppen och låta det rinna ut.
Då blir det stopp överallt.
Man får stå och ösa lagom små portioner till toaletten och spola.
Många gånger.
Över detta är jag stolt.
Så rätt Du har, vi måste våga låta våra barn delta i det vardagliga - både de glada och mindre glada evenemangen. När min äldsta dotter (nu 17) sjöng i kör när hon var en så där 6 år, blev den kören tillfrågad om de ville sjunga på en begravning där en pappa och två små barn skulle begravas. Många var de föräldrar som vägrade att låta deras barn delta i detta hemska - men jag och tack och lov några till - tänkte tvärtom - att här får våra barn och vi vuxna en chans att delta och lära oss och våra barn vad livet handlar om. Att vi föds, växer och dör... Hur det gick för barnen när de sjöng på begravningen? De var jätteduktiga och visst, många frågor och tårar kom det - men man kan inte låta sina barn leva i en bubbla... den spricker förr eller senare och då blir det än värre...
Jag tycker också att man som föräldrar måste våga visa känslor inför sina barn; tycker man om varandra: krama om varandra och kyss varandra, är man osams/tycker olika: skrik, diskutera och var arg då - men visa också att man kan bli sams oavsett om man fortfarande tycker olika... våga skrika åt dina barn - men våga också ta på dig fel om Du begått det och be om förlåtelse... Ja, du har helt rätt i det du skriver... kram Anette