Över detta är jag inte stolt
Kissade på mig.
Döda mig.
Lägg mig på en soptipp,
och låt mig ruttna bort
och inte vara till besvär för någon.
Gråta är kontraproduktivt.
Tårar trillar ner i öronen och kittlas,
jag ylar och låter
och blir ännu besvärligare.
Tänka är bättre.
En gång i somras och en gång nu
är ingen trend.
Vem kan hålla sig fem och en halv timme?
Bröt rutinerna,
ont om tid,
tänkte att det går nog.
Det gjorde det inte,
fast nästan,
men så kommer en våg av nödighet
som jag brukar kunna stå emot.
Men sen en till och lite panik på det
och ingen möjlighet att ens korsa benen.
Kissar, skriver jag på datorn.
Och sen vill jag dö.
Om du vill mobba mig,
trycka ner mig i skorna,
väcka min dödslängtan,
så säg precis när jag kommit in i rummet:
- Jag tycker det luktar lite kiss här?!
Om du vill dela min börda
och bekräfta min vanlighet,
så berätta för mig om när du kissade på dig.
Helst inga små droppar här och där
utan en hel jäkla omgång.
Män kissar inte på sig, va?
Men så berätta något annat då
som gjorde dig till en sopa
bara värd att petas på med stortån.
Med skorna på.
Lyssna på denna;
Jag skulle hålla en dragning på ett enhetschefsmöte.
Med en fin presentation i Power Point. Avdelningschefen (inte en så väldigt trevlig man) satt vid sitt podium längst fram, under den vita duken. Jag satt mig ner på yttersta bordskanten, snett framför chefen och berättade så lättsamt och inspirerande jag kunde om mitt ärende.
När jag reste mig upp och skulle gå och sätta mig på min plats såg jag i ögonvrån att bordet var nersölat med något stort, mörkt och rött.
En stor insmetat fläck 30 cm från gubbchefen.
Min fläck, min kroppsvätska. Mensblod.
Jag svimmade nästan av skam.