Jag? Semester?
Jag har skjutit prick på mammas baddräkt
med luftgevär från verandan.
Jag har badat, fiskat, dykt från bryggan,
plockat kantareller och blåbär.
Jag har paddlat över stilla yta
och vandrat i berg.
Eldat i vedspisen, huggit ved och hämtat vatten.
Var det verkligen jag?
Eller var det någon av de andra
liknande
som fanns runt omkring?
Kanske det.
Det var verkligen jag som sov i prinsessängen med myggnät över
som var utdragssängen under bäddsoffan
där man sjunker ner lite som i en hängmatta.
Mums.
Ingen jävla
hårdsäng
vårdsäng.
Jag har de senaste dagarna undrat över fototavlan i återbruksrummet. Är det verkligen du, med pannband eller? Och Per? Och ännu otroligare att den där lilla varelsen på din rygg, är det verkligen V som nu är så himla stor???
I bland känns saker så avlägset och overkligt, oavsett sjukdom eller ej. minnen som liksom blir dimmiga fast ändå klara på nåt sätt. Tänk att man kan minnas känslan av att sjunka ner i en säng samtidigt som det kan vara så avlägset. Minnen är lite konstiga tycker jag.
Är vårdsängar hårda? Får de verkligen vara osköna? Borde inte det vara straffbart?