Katten
En katt har jag haft.
Tage var helgrå.
Jag tycker bäst om helgrå.
Tage födde mig fyra ungar.
Jag kände mig verkligen som den lycklige fadern när jag såg dem.
Bysing, Strumpan, Grisen och Dum-Harry.
Även Dum-Harry fann ett hem.
Han var söt med lång svart päls, men smög alltid fram på lätt böjda ben lite efter de andra.
En gång bajsade Tage i bastun.
En gång dammsög pappa i bastun.
Panikslaget tömde han en av mammas parfymflaskor i dammsugarslangen.
Det var aldrig roligt att dammsuga efter det.
Som ung katta fick Tage en konstig sjukdom.
Hon blev stel i bakbenen och kunde inte gå som vanligt.
Jag packade henne i korgen och tog tåget till veterinären.
Vingelsjuka, inget att göra, sa doktorn.
Bäst för henne att avlivas, sa doktorn.
Jaha, sa jag.
Jag ville ju det bästa för henne.
Hon satt på ett bord.
Helgrå.
Jag och doktorn stod bredvid.
Då frågar doktorn om de ska ta henne med en gång eller om jag vill ta någon slags avsked.
Jag är sammanbiten
och vet att om jag så mycket som rör vid henne kommer jag att brista i gråt.
Och det får mig att avstå.
De tar henne.
Jag åker hem med tom korg.
Jag gråter hela vägen.
Inte för att hon är död
utan för att jag svek henne.
Det sista jag gjorde.