harpasione

Kanske inte direkt ointelligent, men klart socialt obegåvat:

Jag gick på gymnastik.

Vi låg uppradade längs väggarna med ett fast grepp om ribbstolens nedersta pinne

lyftandes våra trikåklädda ben med sträckta vrister.

Kvävda stön...och så en tydlig PRUTT.

Det var väl något med akustiken som gjorde den svårplacerad

för min närmsta granne,

som alla killar var kära i och som hjulade bättre än jag,

vände sig till mig och sa:

-Undrar vem det var?

Då sa jag:

-Det var jag!

Hur oändligt lätt och mer begåvat hade det inte varit

att bara rycka på axlarna,

jag vet inte,

det undrar jag också,

mm,

eller vad som helst annat än:

Det var jag.

Fast det var faktiskt jag.

Min andra korkade replik fällde jag hemma hos mina världsvana kusiner när de hade en tvättäkta japan på besök.

Jag gick omvägar i lägenheten för att slippa möta den ständigt skrattande mannen,

i panik över att tvingas utväxla några ord på engelska med honom.

Men till slut befann jag mig i en återvändsgränd,

omringad av såväl kusiner som japan,

ivrigt diskuterandes japanska teknikprylar.

Plötsligt riktades en fråga direkt till mig:

-Har inte du en Casio miniräknare?

Nu var det dags.

Jag kom inte undan längre.

Jag svalde,

i den förväntansfulla tystnad som uppstått ,

med allas blickar på mig,

och uttalade ett välartikulerat:

-Yes!

Förmodligen kraftigt rodnande.

Även denna gång hade det varit så lätt,

och verkat betydligt mer naturligt,

att bara nicka och humma med lite.

Båda händelserna inträffade när jag var sådär tio tolv år.

Jag minns dem som igår,

och sen inget mer.

Det måste väl betyda att jag inte har sagt något korkat sen dess?