Hälsa
Länge har det legat och grott
att nu måste vi specialdesigna en hälsningsprocedur.
Jag kan inte ta i hand,
säga hej
eller höja handen.
Man kan inte krama mig,
eller ens nosa mig i baken.
Men en kontinental puss i pannan?
Vad sägs om det?
Den betyder Hej!
och Jag vet ungefär hur du har det för jag läser bloggen.
Sen undrar jag förstås hur du har det eller vart du är på väg i stort eller smått.
Igår var jag på konsert
med kompis jag inte träffat på länge.
Hon berättade hur det stod till med henne och familjen och jobbet och båten.
Utan att jag behövde fråga.
När vi skildes åt gjorde vi det med en kontinental puss i pannan!
Då kände jag att det var dags att sjösätta den nya hälsningsproceduren.
Ta den eller lämna den,
som man säger på svenska.
Beträffande konserten så var det Sofia Karlsson.
Beträffande Tomas Ledin så var det Just nu, han sjöng.
Beträffande Huset där allting bor så tycker jag mycket om att formulera rubriker. Just den här kom bara utan att jag kunde motstå den fast jag inte riktigt vet vad det skulle betyda. Vadå allting? Men det där huset dyker upp i mina drömmar. Och så alla minnen, som är mina alldeles egna. Inte ens mamma minns den där halltapeten.
Då ses vi då!
Puss!
Drömmar om hus lär ju handla om en själv. För egen del drömde jag för en tid sedan om ett hus i en lite amerikansk mexitegelstil som jag inte är så förjust i, men OK, låt gå... beläget i ett slummigt område, men dörrarna var rejäla och med pålitliga mässingsbeslag. Allt väl, tills jag upptäckte att en vägg helt saknades åt baksidan till, sånär som på ett skynke då. Bara att lyfta på och promenera in. En tankeställare.
Det är bra att vara observant på drömmar, då får man se hur man ät tapetserad egentligen.
Sofia Karlsson, tack för påminnelsen. Har skivan jag fick av syrran på skrivbordet (nej, syrran bor i Hallstahammar, inte på mitt skrivbord, försök nu förstå), Svarta Ballader. Lägger på den nu.