Huset där allting bor
Vi tog fram en vitmålad piedestal i trä
och ställde en julkaktus i.
Mormors blombord, tänkte jag.
Jag skulle aldrig påstå att jag hade någon nära relation till vare sig min mormor eller min morfar.
De fanns där och var som de var tills de dog.
Mormor tyckte att fula djur, som flodhästar, lika gärna kunde utrotas
och definitivt inte behövde visas upp i tv.
Mormor tyckte att tecknade seriefigurer som Kalle Anka var fula och onödiga.
Mormor avfärdade folk som tyckte saker,
om de var skilda.
Mormor trodde inte på Gud och ett liv efter döden.
Hon visste.
Morfar var skogvaktare och kyrkvaktmästare,
och rökte pipa, snusade i näsan och drack kaffe på bit, på fatet.
De hade ett hus,
och det huset hade jag en nära relation till.
När man kom ner på morgonen satt de i köket,
nej morfar satt
och lyssnade på en blå radio.
Mormor stod.
Man fick limpsmörgås med korv eller Guttens kolamessmör.
Tusen detaljer,
infångade av alla sinnen,
finns kvar i minnet.
I hallen satt en blå randig strukturtapet av gummi.
På den en liten keramiktavla med en häst och texten:
"Visste hesten si makt, lät han ingen rida seg"
Hur många gånger stavade jag mig igenom den texten innan jag började få en aning om vad det betydde?
Extratoaletten i källaren.
Lukten där.
Karamellskålen på glasbordet.
Man fick ta,
ändå kändes det hemligt.
Ibland bröstkarameller eller fyllda honungskarameller,
och ibland min favorit, syrliga hårda gula och orange apelsinklyftor.
Tobaksdoften ur tennbägarna på det andra glasbordet.
Sidogarderoberna uppe i sovrummet.
Där fanns ett litet uppvridbart plåtdjur.
Bland annat.
Mellanrummet, som det hette,
med hörnskåpet med alla pappersdockorna.
Och det vita blombordet.
En gång gjorde mormor en storvulen satsning.
Från Svenska Journalen beställde hon,
till alla sina 13 barnbarn,
varsin t-shirt.
Gul
och tvärs över bröstet
ett rött hjärta och texten:
Vänlighet vinner
Tack för att du skriver. Vilka minnen som kom tillbaka. Gammelkarameller, bara det!