Yngste sonen kom till mig i sängen på morgonen.
Vi diskuterade favoritdjur.
Han stod för orden
jag för knarr, stön, nickar och skak på huvudet.
Plötsligt utbrast han:
- Tänk vilken skillnad på dig nu mot när du var frisk!
Då blev jag glad,
för det betyder att han minns.
Mitt favoritdjur är trollslända.
Inte ett vattendjur
utan ett luftdjur.
Jag minns dig också.
Det tänkte jag mycket på när barnen var små - "om jag dog nu så skulle de inte minnas mig, mer än som en diffus känsla av kärlek kanske". Det kändes så orättvist och märkligt, att jag hade ägnat dem så otroligt många dagar, timmar, minuter och sekunder, burit, vakat, lekt, klappat, hållit och matat, utan att hamna i den del av minnet där jag kunde finnas kvar med ord när de blev äldre.
Jag som inte träffar dig ofta ser dubbla bilder när jag tänker på dig. Jag vet ju hur den som sitter i permobil ser ut, men ändå står den gamla, friska väldigt tydlig bredvid hela tiden - det är ju den jag har träffat mest. När jag läser dessa texter spelar det dock ingen roll hur kroppen bakom ser ut, hjärnan är lika briljant i bägge fallen.
Texten "Samtal i sängen" är en finstämd, betydelsefull, litterär höjdare. En till.
Hej Tina! Mästerligt skrivet! Dina tidigare också!Jag följer dina berättelser med stort intresse! Du ger så mycket av dig själv - det är verklig vänskap det! Kram Florence
Vi bytte musik en gång. Den skivan jag fick av dig sjunger Karin sånger ur nu (Vi har en ask, den är minst hundra år..). Av mig fick du en av våra favoriter, som går i bilen nu från och till Skogen, 'Nu sjunger näktergalen'. Texten är Barbro Lindgrens och musiken Georg Riedels. När jag nu klistrar in texten till en av texterna (Gråt inte), så faller det platt, och, måste jag säga, det lyfter inte som när du skriver, som ovan. Men lyssnar du, Eva Dahlgren sjunger, då lyfter den och den blir sann. För mig som inte kan ta luft under vingarna så lätt, vill jag ge dig den:
"Gråt inte för att jag är död
jag finns inom dig, alltid
Du har min röst
den finns i dig,
den kan du höra när du vill.
Du har mitt ansikte
min kropp
Jag finns i dig
Du kan ta fram mig när du vill
Allt som finns kvar av mig
är inom dig
Så vi är jämt tillsammans."
Tack för dina bevingade ord! De berör oss och kommer beröra den som ännu inte kan ta del av dem.
En gång när L o jag gick på vandringsled i Ö-götland utan barnen kom vi till ett sel i en liten i berget nedskuren fors och där fanns hundratals med trollsländepar som svärmade två och två - kopparbruna honor och blågröna hannar (rätt?). Man fick lust att vara med, jo.
Det är en del av ditt liv jag inser att jag vet väldigt lite om och det är om din tid som högstadielärare. Antagligen har jag inte vågat fråga ens för att jag tyckt det verkar så skräckinjagande.. Men nu med en egen 14-åring inser jag att det kan förstås gå. Men kan man stå framför ett gäng högstadieungdomar dag efter dag och aldrig känna att man säger nåt dumt - och då menar jag inte dumt i egentlig mening utan mer att man förstår att det låter dumt eller stenålder för dem.. Snälla berätta hur det var att vara högstadielärare?
Kram, H
Drog mig till minnes när vi var på Ikea och du köpte en ljusslinga med trollsländor, tror det var det enda du köpte den gången. Du skriver så fint och jag följer med på dina flygningar i livets uppstigningar och landningar. Du är så levande i dina ord. kram Maria
En så smärtsam text!
Tack för att du låter trollsländan svirra in i den på slutet och bära iväg det smärtsamma! Luftdjur för dig, men glöm inte att den lever nästan hela sitt liv på sjöbottnen innan den förvandlas. När den prasslar iväg i sin slutgiltiga skepnad sker det mot en fond av glittrande vatten, åtminstone i den bild som kom för mig när jag läste din text. Ett luftdjur sprunget ur vatten är trollsländan, vad det nu kan ha att betyda.
Det var den här texten som fick mig att gråta, Tina. Och gör så även vid andra och tredje genomläsningen. Samt minnas kungstrollsländorna i Ramsele.
"Jag minns dig också" skrev någon. Tänk det gör jag också, fast det var länge sen vi luppade runt mellan trollsländor och eh... dito druvor... För det första hade du vad Pär Lagerkvist kallar "gamla ögon". Det betyder att man bär på gammal klokskap, förmodligen från tidigare liv, tror jag. För det andra var du alltid på jakt efter roliga och udda saker att föra in i samtalet. Saker som ingen annan någonsin skulle ha kommit att tänka på, garanterat. Ja, Ok, med reservation av de andra konstiga flickorna från Sala då kanske. Det var väl du som hade tränat upp dem, kan jag tro.
Helt riktigt!
Jag har haft äran att bli tränad av en mästare i fria tankar!
Jag är också glad att han minns. Du kommer alltid att finnas i honom. Oavsett. Och han har såna fantastiska mostrar som kommer att fylla i om det skulle finnas en lucka. Passar på att säga att du har mail från mig om du inte varit inne redan. Kram