Skitdagar
När jag inte kan sjunga Ja må han leva på kalaset.
Inte äta hamburgare,
cykla och handla,
trösta ett ilsket gråtande barn,
eller ens lägga upp maränger.
Maränger som är så lätta.
Ingen dag kan jag lyfta en maräng.
Skitdagar tänker jag på det.
(Dagen efter skitdagen tänker jag
att med foten
skulle jag faktiskt kunna lyfta säkert tre maränger.)
Skitdagar kan man se på Spårlöst i tv4.
Snyftmoment minst var femte minut.
Man får vila i reklampauserna.
Skitdagar dricker jag för lite,
och äter för lite sås.
Ingen förstår att:
-öhuh,
betyder:
- Jävla skitdag idag.
Skitdagar avslutas,
som alla dagar,
med toabesök:
Huvudet är en ståldank.
Nacken är ett grässtrå.
När jag sänks ner på toastolen håller strået ståldanken uppe
tillräckligt länge för att jag ska hinna trycka igång spol- och torkfunktionen.
Stolen är en helvetesanordning med ett så kallat nackstöd fast det lutar snarast framåt och är fastskruvat med en stor hårdplastskruv på insidan av ryggstödet.
Medan apparaturen surrar igång
kissar jag
och vilar ståldanken i Darth Vader kragen.
Vatten börjar spola,
men träffar mest vänstra skinkan.
Fläkten drar igång
Om två minuter stannar den,
assistans kommer och jag ska lyftas upp.
Då måste huvudet vara upprätt
annars faller jag framåt i lyften och slår huvudet blått.
När jag beräknar att bara ett tiotal sekunder återstår
börjar grässtrået
med möda och stön
lyfta ståldanken
till upprätt ställning.
Förvridet ansikte.
Jag håller,
jag håller,
jag orkar nog.
Assistent öppnar dörren.
Snabbt upp nu, tänker jag.
Men då kommer frågorna:
- Är det bra?
- Ska vi lyfta upp nu?
- Är du klar?
Det förväntas att jag ska nicka.
Nicka!
Skitdag.
Skitdag är bara förnamnet.
Hoppas dagen imorgon blir bättre!