Åka med

Han har status och moped.

Du bara en oväxlad cykel.

Han nickar,

du får lägga handen på hans axel och åka med.


Statusen och kraften

går genom armen

och så får du del.


Jag gör det ofta nuförtiden.


När något av mina barn häller upp ett stort glas mjölk

smyger min hand upp på axeln

och ligger kvar tills glaset är urdrucket.


Djupa ljudliga klunkar.


När jag var på Väns examenskonsert på musikhögskolan

kisade jag och lät handen glida upp på axeln,

och då stod jag nästan där.


Solveigs sång

sjöng vi.


När det spelas kubb här ute.

Bara att köra dit med permobilen,

upp med handen

och så är man med.


Alltid den som vinner förstås.


Så om du känner en tyngd på din axel...

#1 - - Ylva L:

ÅH, det vill vi säkert allihop! Jag har känt den där handen vid många tillfällen redan. Vill gärna ha den där. Nu brukar den vara med när jag springer i skogen, allra helst motionsslingan i Hemlingby - det är så mjukt att springa där och samtidigt hör du väl enkelbeckasinen och ser blåsipporna? Eller kanske tvärtom - för vet du, du är ju nästan kapabel till vad som helst.

#2 - - Miriam:

Du skriver så alldeles fantastiskt bra, jag blir alldeles varm i hela kroppen av dina ord. Tack!



Stor styrkekram!

#3 - - Anne-Marie:

Precis så är det ju! Du är med mig varje gång jag grejar i trädgården, och har så varit i två års tid. Blåregnet på balkongen blommar nu, och jordgubbarna. Och alla primulor förstås, i den där rabatten vid planket, den du rensade en gång när jag hade försummat den för länge.

#4 - - Mattias Sigurdsson:

Tina... jag skulle behöva lite nya såpbubblor, går det för sig? Finns det någon privat mailadress jag kan skriva till dig på och berätta, isåfall? Min mailadress får du ju iom detta.

#5 - - Mattias Sigurdsson:

Det är inte så olikt det ditt inlägg handlar om förresten. Min vän behöver draghjälp. Ju fler dess bättre.

#6 - - Gise:

Så vackert, Harpasione!

Det skall jag tänka på när inte kroppen orkar.

Då finns handen. Här. Och där.

#7 - - Helena:

Så himla fint tänkt. Man anar nästan en tvärvändning sedan de lite mer uppgivna inläggen för ett tag sedan... Ingen kan hitta nya positiva infallsvinklar som du, Tina!

#8 - - Franck:

Du närmar dig Medelhavet alltmer, i din stil och mellanmänsklighet! Mina släktingar kunde lägga en hand på axeln-underarmen (nånstans däremellan) och hålla kvar, bara så, medans vi gjorde vad vi gjorde vad nu det var. Då var jag lite fascinerad, nu kan jag sakna den där självklara närheten, 'vi hör ihop', 'låt mig få dela lite av vad du står i'. Sympatiskt, Tina, och så självklart!



Men pratar vi spanska halvön (och kanske latinamerika?), då lägger man kanske handen på andra ställen, vilket kanske inte är lika självklart...)



Jag ger dig en axel, om än sluttande! / Franck