Tårar

Jag grät

på natten

viskande snyftande:


Jag vill ju vara kvar hos er.


JAG VILL JU VARA KVAR HOS ER.


Idag

jublar jag

ur det sargade hjärtat:


Jag är kvar hos er.


JAG ÄR KVAR HOS ER!

#1 - - Mattias S:

Inget sargat hjärta. Helare än någonsin. Är det inte så?

#2 - - Jenny:

Ja du är kvar hos oss! Tack för det!

#3 - - MB:

Vi ska alla dö en dag, men alla andra dagar ska vi det inte!

#4 - - Irving:

Jag har sagt det förut, men jag säger det igen; allt du vill se tror jag du kommer att se även sen. Och aldrig kommer du att försvinna. Inte ur våra hjärtan. Eller dina barns hjärtan. När din dotter gifter sig och står där och ser sig i ögonen i spegeln, kommer hon att tänka på dig, och du kommer att vara där. Detsamma med dina söner. De kommer att veta att du är med dem vid alla viktiga tillfällen. För de vet att du älskar dem. Du kommer aldrig någonsin att försvinna. Även om vi inte längre kan se dig. Och jag tror att det är nu det är smärtsamt för dig att känna att du inte alltid kommer att finnas här. Sedan, när du inte är kvar i din kropp som nu håller dig fången, blir det annorlunda. Då rör du dig fritt igen och ser att livet fortsätter. Visserligen lite svårare för oss som inte har dig kvar, men det fortsätter. Tills vi ses igen. För det gör vi. KRAM

#5 - - Irving:

HURRA HURRA! När jag kom ner och kollade text-tv fick jag precis veta att forskarna har hittat en ny medicn som kan hjälpa människor med Parkinson och ALS! Fantastiskt! Jag hoppas vändningen kommer nu!!

KRAM

#6 - - Mattias S:

Irving sa det. På spiken. Här finns ingen som ska dö, vi ska bara anta andra former.

#7 - - Mattias S:

"På spiken"? Huvudet på densamma menade jag förstås.

#8 - - Gudrun G:

Man finns så länge någon talar om en och tänker på en. Det tog jag fasta på för 46 år sedan då min pappa dog. Jag skulle fylla 14 år och fick ingen föraning, ingen möjlighet att berätta för honom hur mycket han betydde för mig. Han bara försvann, hjärtinfarkt.

I stort sett varje dag sedan han dog, den 13 maj 1963, har jag tänkt på honom, ibland pratat med honom, längtat, velat visa att det blev något av mig, haft honom som riktmärke.

När jag läser din blogg blir jag imponerad över hur du för över dig till dina barn, de kan följa dina tankar, se bilder, höra dig skratta, provocera, protestera och läsa om hur otroligt mycket de betyder för dig. Du kommer att finnas länge, länge.

#9 - - Franck:

Underbart, Tina! Du är en av de få som verkligen, v e r k l i g e n, får erfara detta att uppvaknandet nästa dag är ett under. I bönboken, alldeles i början, står en bön som varje jude förväntas läsa efter uppvaknandet; "Jag tackar Dig, levande och evige Gud, för Du har återuppväckt min själ med din nåd, stor är Din trofasthet." Jag, som inte är praktiserande alls, glömmer bort denna möjlighet att vara tacksam över att jag alls vaknar. Hur självklart är det att vi vaknar, ens för oss. Och då för dig! Jag är så glad att du är kvar bland oss, varje dag!

#10 - - ulrika:

Tína, du är mer närvarande hos dina barn än många andra föräldrar, . således ( citat storebror)så kommer du att finnas där alltid alltid oavsett!

kram/ jag antar att våra döttrar har det toppen på Öland!

#11 - - Karin:

Tina, jag kommer ihåg hur vi några gånger i vår gröna ungdom diskuterade livet efter detta - om det finns eller inte! Tycker egentligen inte det har någon betydelse om man lever här och nu. Men jag känner så väl igen känslan. När jag låg på Huddinge i ett svårt skov och kände hur livet var på väg ut ur kroppen så fick jag en förvissning om att "de kommer klara sig bra" (min man och sonen - hade inte vår dotter då) så det var helt ok att dö av den anledningen och inte alls skrämmande. Det som dock var så förtvivalde sorgligt var just känslan av "JAG VILL JU VARA MED!!". Usch, jag orkar knappt tänka på det än i dag, det gör verkligen ont i hjärtat. Men det är en bra påminnelse att ta vara på sina relationer (när jag slarvat att ta hand om mig så jag blir sämre eller varit en surbigga). Och det vet jag att du gör, det bevisar du hela tiden. Bamse kram till dig!

#12 - - Ylva L:

Jag håller med om att de man tycker om finns kvar mentalt, men jag vill att du finns kvar fysiskt också. Mycket. Dina tårar är inte svåra att förstå. Jag känner liknande ibland, behöver inte ha en sjukdom för att vara rädd att dö ifrån de jag älskar. Fast allra mest känns det de gånger jag drömt att jag dött. När jag vaknat efter en sådan dröm är jag också verkligen verkligen tacksam att jag får vara med ett tag till.

#13 - - Dilan Amin:

hejhej (:

Vad gör du denna kväll ?



/ www.mramin.blogg.se

#14 - - cruella:

Det är allt tur det, att du är kvar. Jag har inte varit inne på några dagar, och dessförinnan skrev du inte på ett tag. Då blev jag lite brydd. Men nu glad.