Luftslottet som sprängdes
Att gå på bio är lite som att baka surdegsbröd.
Dag 1: boka extra assistans.
Dag 2: ta reda på busstider och hur lång filmen är.
Dagen D börjar jag tänka redan efter frukost att nu tar jag extra mycket vatten som jag hinner pinka ut före avfärd.
Går igenom med assistenten vad jag troligen kommer att ha för önskemål under filmen: Flytta mina fötter ibland annars gör det ont.
Bestämmer oss för bussen som passar bäst i tid trots att det kan vara så att det redan är en rullstol på bussen och då får jag inte plats och vi får gå. Det regnar. Kolla att regnponchon är med. Bokar färdtjänst till hemresan.
Klockan fyra, en timme innan bussen går, går jag på toa. Sen ska alla kläder på.
Allt stämmer och funkar. Jag är inte ens särskilt kissnödig när vi kommer hem vid niotiden.
Surdegsbröd blir saftigt och bra.
Förhandsvisning av tredje Millenium-filmen också.
Liknar hur det är att köpa skor till mellansonen: Ring till Habiliteringen och be dem skicka en remiss till ortopedtekniken i Udevalla. Vänta på en kallelse från ortopedtekniken. Försöka pricka in deras telefontid (typ fem minuter varannan vecka) för att ändra tiden som inte funkade. Åka in och välja skor. Åka hem och vänta tre veckor på att skorna ska komma. Åka till ortopedtekniken för att prova skorna och få med dem hem...
Men fina och bra skor får man och de kostar alltid 300:- även om det är vattentäta och fodrade vinterkängor. Och ortopedteknikerna har dessutom bytt ut snörningen mot kardborrband!
Ibland gör jag surdegsbröd med rostade melonkärnor.