Ni och jag
Efter de 58 kommentarerna på ett enda inlägg hade jag nästan lite svårt att komma igång.
Så många får jag aldrig igen.
Liksom.
Jag är beroende av er.
Ibland frågar folk om de får läsa min blogg.
Får och får,
jag vill inget hellre.
De enda som inte får är mina barn och deras kompisar.
Jag låter dem vara ifred på bilddagboken.
För övrigt har alltid 22:22 varit min favorit.
Nu är jag sällan i säng så tidigt.
Upptäckte en natt 22:55.
Den är underbar,
en spegling av sig själv,
symmetrisk som en persisk mosaik.
Och en gång fick jag plötsligt se mitt riktnummer.
Nytt klargörande:
Jag skriver med huvudmus.
Något som ser ut som en kamera sitter ovanpå datorn, en liten reflexprick sitter på mina glasögon och de tillsammans gör att jag med huvudets rörelser styr pekaren på skärmen, där jag har ett litet tangentbord där det klickar automatiskt när jag håller pekaren stilla en viss tid. Förstås kan jag även surfa på detta vis och datorn kan prata åt mig.
Utan datorn vore jag en blek kopia av mig själv.
Eller fanns jag inte alls för jag hade tröttnat?
De flesta av er skulle inte veta att jag ens hade funnits.
Huvudmus åt alla som behöver!
Hej igen!
Wow!! Vilka grejor det finns att använda sig utav. Jag som trodde att vi inte skulle kunna kommunicera mer med mamma när hon inte orkade röra armarna mer. Bara få fram ett ja eller ett nej. Men du ger mig hopp!
Hur lång tid tar det för dig att påta ihop ett inlägg som du skrev idag med din huvudmus?
KRAM!