Svar
” Jag undrar hur många läsare du har egentligen? Du har väl nån sån där fin statistik kurva som blogg.se handhar? Vad ligger snittet på?
I bland undrar jag också om du inte blir lite irriterad på alla våra kommentarer om "hur fint du skriver" eller att "du gör mitt liv så mycket lättare" eller "tack för att du får mig att tänka" etc etc etc. I bland blir jag irriterad nämligen och tänker att det är ju lätt för oss att sitta här och förundras över dina ord och se det som en stund att stanna upp men fortfarande är det du som bär bördan. Jag vet inte om du fattar vad jag menar, men det blir nästan lite...ja...taskigt eller korkat. Kanske förargar jag några nu, det är ju inte min mening. Men jag har ju funderat på det så varför inte dela med mig på ett ärligt sätt och samtidigt bli kommentar nr 53...!”
skriver Jenny.
Efter radioprogrammet mellan 50 och 100 läsare om dagen. Topp 167 ner till 55.
(Före ca 50.)
Har själv tänkt att jag borde bli ledsen över just det att hur bra jag än skriver, hur jag än underlättar någons liv, så är det ändå jag som sitter här förlamad när jag slagit av datorn.
Men jag blir inte det.
Jag kan väl inte förklara varför,
men det kan hänga ihop med
att jag inte känner att det är orättvist att just jag blev sjuk (inte rättvist heller men…).
Dessutom hoppas att läsglädjen inte bara bygger på att ni kan stänga av datorn och pusta ut:
-Jag har i alla fall inte als.
” Jag tänkte så intensivt i fredagskväll att jag nästan svimmade - frågan är: kom någon kraft fram till dig Harpasione?”
skriver Ylva L.
Hmm, jag hade en trevlig kväll, så mycket kan jag säga, och det måste ju bero på det…
Läsglädjen finns även hos oss andra med ALS, i alla fall hos mig. Helt underbart att läsa dina ord och ofta igenkännande. Så länge du skriver kommer jag att läsa med glädje.