Svar

 

” Jag undrar hur många läsare du har egentligen? Du har väl nån sån där fin statistik kurva som blogg.se handhar? Vad ligger snittet på?
I bland undrar jag också om du inte blir lite irriterad på alla våra kommentarer om "hur fint du skriver" eller att "du gör mitt liv så mycket lättare" eller "tack för att du får mig att tänka" etc etc etc. I bland blir jag irriterad nämligen och tänker att det är ju lätt för oss att sitta här och förundras över dina ord och se det som en stund att stanna upp men fortfarande är det du som bär bördan. Jag vet inte om du fattar vad jag menar, men det blir nästan lite...ja...taskigt eller korkat. Kanske förargar jag några nu, det är ju inte min mening. Men jag har ju funderat på det så varför inte dela med mig på ett ärligt sätt och samtidigt bli kommentar nr 53...!”

skriver Jenny.

 

Efter radioprogrammet mellan 50 och 100 läsare om dagen. Topp 167 ner till 55.

(Före ca 50.)

 

Har själv tänkt att jag borde bli ledsen över just det att hur bra jag än skriver, hur jag än underlättar någons liv, så är det ändå jag som sitter här förlamad när jag slagit av datorn.

Men jag blir inte det.

Jag kan väl inte förklara varför,

men det kan hänga ihop med

att jag inte känner att det är orättvist att just jag blev sjuk (inte rättvist heller men…).

 

Dessutom hoppas att läsglädjen inte bara bygger på att ni kan stänga av datorn och pusta ut:

 

-Jag har i alla fall inte als.

 

” Jag tänkte så intensivt i fredagskväll att jag nästan svimmade - frågan är: kom någon kraft fram till dig Harpasione?”

skriver Ylva L.

 

Hmm, jag hade en trevlig kväll, så mycket kan jag säga, och det måste ju bero på det…

 

#1 - - En medsyster:

Läsglädjen finns även hos oss andra med ALS, i alla fall hos mig. Helt underbart att läsa dina ord och ofta igenkännande. Så länge du skriver kommer jag att läsa med glädje.

#2 - - wettexvärlden:

Jag har tänkt som Jenny ibland och därför inte kommenterat så mycket som jag ibland har velat.

Men jag läser inte bara för att du har en sjukdom och jag är "frisk". Jag läser för ditt språk och dina tankar. Din humor.

Sen beundrar jag dig, naturligtvis, som orkar. Men det är en annan kommentar. ;)

Puss på pannan!

#3 - - ewa:

Harpasione! Det är så att jag inte kan tänka mig in i din situation. Men det du skriver är intressant för mig som människa, jag tänker på dig även när jag inte sitter framför datorn. Du finns i mitt medvetande. Du är en spännande människa! Ibland kan jag tänka att jag skulle vilja känna dig, vara din vän, just för dina inlägg som tyder på ett stort intellekt och en stor portion humor. Du väcker starka känslor, glädje och sorg och du överraskar!

I boken "Efter flera tusen rad" skriver Reidar Ekner om sin sjuka dotter att hon tröstade sin familj när de inte orkade ha hopp. Så tänker jag ibland att du gör; tröstar med din blogg. Så kan det kännas för mig. Men jag förstår att det är annorlunda för dig.

mvh ewa

#4 - - Mattias Sigurdsson:

Jag kan bara tala för mig själv. Men jag tror inte att jag för ett ögonblick har jämfört min situation med din. "Nu ska jag läsa lite Harpasione så att jag blir varse hur bra jag har det." Nope.

Ylva: Fråga dig inte om kraften kommer fram. Den kommer fram! Fast ännu bättre om du litar på det. Bra tricks: lek som barnen gör. Blås in kraften i såpbubblor eller tänk in den i ett moln av konfetti. Gunga den i parken (det går alltid att få det att se ut som att man gör det för nån unges skull...). Då går det av sig själv.

#5 - - Mattias Sigurdsson:

De som säger att de mår bra av att läsa din blogg menar nog bara att din positiva livshållning inspirerar dem.

Inte jag. Jag är bara här för lassiesarna.



:-)

#6 - - jenny:

ja naturligtvis är det inte så, att man bara får en läsglädje för att man förvissar sig om att man själv inte är drabbad. Jag misstänkte att det skulle ge upphov till missförstånd om jag skrev det jag skrev, men jag menar nog mer en frustration över det orättvisa. eller förresten, jag försöker mig inte på att utveckla det vidare.

#7 - - Ylva L:

Man kan definitivt läsa din blogg av olika anledingar, med olika behållning. Jag kan läsa och njuta av språket och av de fantastiska tankebilderna - sådär lite objektivt som med vilken författare som helst. Jag kan också läsa för att få veta hur just du har det, vad du tänker på. Men jo - närsomhelst i min vardag kan jag också jämföra min situation med din. När jag kommer på mig själv med att gnälla över småspik i motvind på cykeln en svart oktoberkväll - så tänker jag: alternativet "kan inte cykla alls" är ju inte roligare. Och så tar jag några kraftiga tag och låtsas lite att det är du som får komma ut och cykla på min svartregniga väg - och så njuter vi tillsammans av farten.



Självklart tycker jag också att det är för j-gt att vi inte kan byta på riktigt, ens för den här lilla stunden. Eller att jag kan hjälpa till att göra dig frisk.



Fast du ju inte minns det Harpasione - så satt jag i din soffa något år innan du blev sjuk och sa att det jag helst skulle vilja jobba med var att få folk att uppskatta livet så som de som blivit allvarligt sjuka ofta gör. jag funderar fortfarande på hur. Men du, kära Harpasione, är just i full färd med detta. Bloggen får oss som (för tillfället) är friska att tänka till och omvärdera. Du uträttar något riktigt stort.