harpasione

*ler



Hoppas!



Det bor en Krösa-Maja i oss alla.

Mmm...

Elände som drabbar alla blir ju liksom delat elände.

En gemenskap.

När man drabbas själv blir det ju så himla tungt att bära.



Men jag skulle gärna dela med mig av mitt elände (väldigt lätt elände om jag jämför med hur jag inbillar mig att ditt är) och jag skulle gärna hjälpa till att bära andras ....... om jag kunde.

Är jag en Krösa-Majje om jag håller lektion och säger att det redan är över oss? Hur förhåller vi oss till annalkande oväder?



Och du är en av oss. Och vi är alla delar av ett och samma. Och t o m jag är en av oss. Allt annat är bara tankegods och försök till metaforer av vår fantastiska hjärna! Hur fantastisk den än är, hjärnan, så fabricerar den en hel del luft, men vi har förstås inte nåt alternativ att uppfatta Världen och varandra med. Inte nåt rimligt gemensamt iallafall. Men varför behöver vi skolan; varför ska vi skolas? Tänk om vi missar möjligheter så (att se saker på nya sätt)?



"Hundra olika hjärtan slår under likadana skjortor, och i varje enskilt fall är det olika svårigheter, olika ansträngningar, olika sorger och bekymmer.Hundra barn – hundra varelser som är människor – inte någon gång i framtiden, inte först i morgon, utan nu, …just nu … i dag."



”Att kräva att någon annan ska förse dig med färdiga tankar är som att be en främmande kvinna föda ditt eget barn”.



Och han sa också, denne Janusz Korczak, att varje barn bär hoppet om ett annat sätt att se på världen.



Tänk om vi dessutom kunde dela bördor mer än metaforiskt (jag underskattar det inte!), och istället ställa oss på kö: -OK, nu är det min tur, jag tar över! Visst vore det mer rättvist!

I´m in!



Har inte någon dödslängtan, men heller ingen dödsskräck om det är så att ALLA ska dö. Det som är svårt är ju att skiljas åt...

Nu må H och gud och alla läsare förlåta mig, men nu måste jag in och bråka lite med Franck.



Vadå inte något alternativ till hjärnan att uppfatta Världen och varandra med?



Klart vi har! Tänk, Franck!

När jag känner det svala gräset mot min hud, när jag ser K komma skuttande över gräset, när jag hör H nynna på en sång och känna doften av det J steker i köket och när jag blir bjuden av livets bröd och smakar på det, så samlas alla dessa förnimmelser i min hjärna. Där sker processer vi bara börjat skrapa lite på och som vi möjligtvis kanske aldrig får full förståelse för. Med allt detta tar vi in Världen omkring oss. Och min själ är det inte stort! Och jag förnimmer mer än så; men är det något annat än hjärnan?



Hur menar du MS?

Visst inser jag torftigheten i det jag säger ovan, men jag kan inte veta vad detta andra är. Jag vet bara att vi alla har ett ljus inom oss, som aldrig dör. När det är mörkt, så vilar ljuset. Våra ljus är också en del av Världens ljus, av samma ljus. Det är min övertygelse.



Det spelar ingen roll om någon säger att det inte finns. Om det finns, så finns det iallafall, vad vi än tänker.



Men ljuset ger styrka, och när jag ser det hos andra, då ser jag Världens ljus och känner det hos mig. Och tvärsom.



Ungefär som i sången Fjedur sjöng:



Jorden skall brukas av alla,

alla gemensamt, alla tillsammans.

Den känner inga rika, bara fattiga, som den föder.

Det är inte av ditt goda som du ger åt den fattige.

Det är en del av hans eget, som du ger tillbaka.



Det är min tro.



Hur tänker du?

Jag menar att det inte var det minsta torftigt det du skrev, utan precis så det är.



Men jag menar också att vi tänker med hela vår varelse, där hjärnan förstås också deltar. Men när intuitionen är i farten, då är hjärnan eller åtminstone förnuftet satt på undantag.



Hur det fysiologiskt fungerar kan jag inte redogöra för, men vi lär ju vara uppkopplade via chakran; jag tror inte hjärnan spelar någon större roll när vi ibland bara VET fast vi inte vet varför.



Så tänker jag.



Vad gäller det gemensamma så håller jag med, så länge man inte försöker direktöversätta det till politik.

Nu måste jag får dra en lassie som jag inte visste om sist det begav sig. Äntligen, T, har jag en äkta fullblodslassie!



Jag har sovit i Åsa Sandells säng. Med huvudlöss. (De hade jag själv med mig, ingen skugga faller över Åsa.)



Det kan väl ses som en illustration till tesen att det vi verkligen åtrår, det får vi i sinom tid. SOM jag velat ha en Lassie! :-)