Musik och människor

Man kan inte bara börja lyssna på Flamingokvintetten.

Det vet man ju.

 

Vilken musik man lyssnar på är så mycket markering av vem jag är.

Men Spotify befriar.

Man behöver inte skylta i skivhyllan med vad man valt.

Man kan prova lite här och där.

Man kan lätt hitta nytt.

 

När jag lyssnar på baskisk musik har jag ingen aning om vilken slags människa jag bedöms vara om jag lyssnar på just den sortens kampsång.

Befriande.

Jag vet inte ens hur man är om man lyssnar på country i USA?

 

V. 8 är mitt tips en hel skiva som heter:

Någonting att äta någonting att dricka, Inspelningar från motbokens tid.

 

Första låten är ju något av min favorit alla kategorier.

Sen är hela skivan stinn av förlegade könsroller och en attityd till alkohol som är långt ifrån bag-in-box-smuttande.

Jag tycker det är roligt,

jag tycker om musiken

och jag tycker det är en nyttig påminnelse om att det inte alls är längesen det var helt ok att ”stjäla en kyss” och skriva putslustiga sketcher om supande män och kvinnor som tar hand om dem.

Tätt under ytan av feminism och modernitet finns det här kvar.

Människor lever som haft en egen motbok.

 

Jag lyssnar ofta på Ring P1.

Det är lite samma sak.

Man får höra människors åsikter

fritt från Mona och Fredrik och medelålders journalister.

Jag vet, där finns en telefonsluss som styr och normaliserar, men ändå.

 

Många olika människor.

Respekt!

 

Mycket olika musik,

en vacker dag är jag så befriad att jag klickar på Flamingokvintetten.

#1 - - Mattias Sigurdsson:

"Någonting att äta, någonting att dricka"... Minnen väcks till liv. Mellisanknutna... (bloggläsare som inte var med får ursäkta)

Det var Tomas det... Eriksson...? Sen sjöng vi "An der shöhen..." och ploppade mäktigt på fyrahundra stolar i matsalen.

Hur ska en låt som väcker såna minnen kunna undgå att vara favorit?

#2 - - Otsi:

Flamingokvintetten, Ring P1 - och Ulf Lundqvist säger jag bara.... jag hittade häromdagen en hittills missad bok av honom på jobbet. "Svenska hjältar" heter den. Varmt titt- och lästips! :-)

Jag plankar baksidestexten från en recension jag hittade:

"Ulf Lundkvist är tecknaren som genom sin vandrande korv Assar, de hårnästa och alla de andra i Nollberga, i en DN-serie skildrar ett Glesbygdssverige som för evigt stannat kvar i masonitskivornas 1950-tal. Det är på sitt vis ett komplement till akvarellmålaren Lars Lerins böcker om sina glesbygder.

Hur som helst, här har Lundkvist illustrerat (eller snarare med-agerat) i en bok som Petter Karlsson skrivit. Karlssons texter skildrar verklighetens Nollberga (som finns lite var stans i vårt land).

Det är tanterna som åker till Stockholm i hyrd buss för att se mannen som kan ALLT och som är så fin, LOKET i Bingolotto.

Här dyker den fd. depressive (nu friske) och härligt självdistanserade elvisimitatören Eilert Pilarm upp, och det eviga bandyfolket och greven som lever kvar i en tid dår då en greve behandlades som en GREVE, om Laholms Fellini och alla de andra verkliga mänskorna som finns i en liten ort nära din stad. Det är ganska bra skildrade porträtt av det Sverige som aldrig syns på kultursidorna.

Men störst av allt är Lundkvists karikerade (eller snarare karaktäriserade!) målningar, tuschteckningar och rent av en torrnålsgravyr föreställande dessa mänskor och deras (för en Lundabo, eller nollåtta) så exotiska miljöer. Lundkvist visar sig här som en av våra stora konstnärer. Sverige det är det som ligger mellan universitetsstäderna, där finns det riktiga Sverige. Det Sverige som Monica Thörnell besjöng i Ted Ströms : En vintersaga. I just love it! (som det heter på modern svenska)."

#3 - - Franck:

För mig är väl 'någonting att äta o s v' Sune Mangs? En del av den mossbelupna uppväxten helt enkelt.



Jag kan ju inte veta varför någon lyssnar på det ena eller det andra. Det tar liksom lite udden av mina fördomar, som såklart är där i bakgrunden (dom finns ju hos dig också, eftersom du vädrar dom här!). Men som sagt, från det till att döma någon annan är det några meter.



Kanske önskar jag att jag kunde slappna av som du och bara lyssna till: "le söpelör datan, chatan o s v', utan att fundera på vad hon sjunger. Men jag har en en grej att jag vill veta vad de sjunger om och på nåt sätt spelar det roll för mig om dom sjunger något som spelar roll för dom och som jag kan spegla mig i eller så, jämfört med 'dobeedobeedo'. Om det inte är dans. Eller film-musik. Eller barnddomsminnen. Eller andra minnen.



Tja, kanske blir undantagen så många att det blir som i början: Jag kan ju inte veta varför någon lyssnar på det ena eller det andra. Och det är ju spännande bara det.



Kanske kan jag den där motboksmusiken till mor på nåt sätt, hon var ju faktiskt med, nu när jag är så renons.

#4 - - Ann-Marie Alexandersson:



Ingen har sagt "jag pratar, därför är jag", eller "jag äter, därför är jag" Visserligen blir man det man äter, sägs det... ruggiga tanke. Skulle du bli en sorts kyckling?

Annat har sagts: "Jag tänker, därför är jag." Descarte, väl? "Jag syns, därför är jag." Ska vara postmodernitet.

Du tänker och du syns.Du ÄR.

#5 - - Franck:

http://www.youtube.com/watch?v=SORw7YSDBx4



I länken härovan fattar jag inget inget av det sjungna, men musiken säger allt, så jag backar lite från krav på begriplighet (tack till Lena från Jokkmokk). Nördigt att fastna på vad orden säger, i musiken alltså.



Cred till Ann-Marie ovan som lyfter fram 'Jag tänker, alltså är jag'!



#6 - - Ylva L:

.....eller STIG LORENTZ???



http://katastrofalaomslag.blogspot.com/2009/12/stig-lorentz-rack-ut-din-hand.html



Mannen här är inte här utan på konsert med Manfred Mann´s Earths Band. Andra dagen i rad....Han har stått bredvid fyra grabbar i samma ålder (medel) som bandet gick fram och tog i hand och frågade "Hur gör ni grabbar? Vi flyger från konsert till konsert - och ni är överallt, hur lyckas ni?" Skulle tro att det är en del av deras identitet.

#7 - - Isabella:

Är vi den musik vi lyssnar på? Jag känner någon som aldrig kan lyssna på sin musik i andras sällskap. Är vi de böcker vi läser? Jag känner också någon som förvarar alla sina böcker i stora lådor under sängen för att slippa skylta med dem. Varför vill man inte visa vem man är?

#8 - - Ylva:

Om man är det man lyssnar på eller det man läser eller äter - ja, då är jag ingen eller alla... Jag lyssnar inte på Flamingokvintetten idag, men jag har gjort det. Är uppväxt med dem, dansade tryckare till "Mississippi" med nån söt kille som gav mig nackspärr och har inga problem med dansbandsdiggare. Jag läser allt från Kalle Anka-pocket till "Knock-out - om tjejer som boxas" - båda rekommenderas men särskilt den senare. Jag äter en massa godis. Och grönsaker. Högt och lågt, nyttigt och onyttigt, vad spelar det för roll och vad säger det egentligen om en själv mer än att man är priviligierad nog att ha råd och tid att välja?