Musik och människor
Man kan inte bara börja lyssna på Flamingokvintetten.
Det vet man ju.
Vilken musik man lyssnar på är så mycket markering av vem jag är.
Men Spotify befriar.
Man behöver inte skylta i skivhyllan med vad man valt.
Man kan prova lite här och där.
Man kan lätt hitta nytt.
När jag lyssnar på baskisk musik har jag ingen aning om vilken slags människa jag bedöms vara om jag lyssnar på just den sortens kampsång.
Befriande.
Jag vet inte ens hur man är om man lyssnar på country i USA?
V. 8 är mitt tips en hel skiva som heter:
Någonting att äta någonting att dricka, Inspelningar från motbokens tid.
Första låten är ju något av min favorit alla kategorier.
Sen är hela skivan stinn av förlegade könsroller och en attityd till alkohol som är långt ifrån bag-in-box-smuttande.
Jag tycker det är roligt,
jag tycker om musiken
och jag tycker det är en nyttig påminnelse om att det inte alls är längesen det var helt ok att ”stjäla en kyss” och skriva putslustiga sketcher om supande män och kvinnor som tar hand om dem.
Tätt under ytan av feminism och modernitet finns det här kvar.
Människor lever som haft en egen motbok.
Jag lyssnar ofta på Ring P1.
Det är lite samma sak.
Man får höra människors åsikter
fritt från Mona och Fredrik och medelålders journalister.
Jag vet, där finns en telefonsluss som styr och normaliserar, men ändå.
Många olika människor.
Respekt!
Mycket olika musik,
en vacker dag är jag så befriad att jag klickar på Flamingokvintetten.
"Någonting att äta, någonting att dricka"... Minnen väcks till liv. Mellisanknutna... (bloggläsare som inte var med får ursäkta)
Det var Tomas det... Eriksson...? Sen sjöng vi "An der shöhen..." och ploppade mäktigt på fyrahundra stolar i matsalen.
Hur ska en låt som väcker såna minnen kunna undgå att vara favorit?