Kvida, kved, kvadit
Att kvida är helt legitimt
för mig.
Jag är bra på kvida.
Med vilje och utan.
Ett ljud jag kan.
På dagen och natten
kved jag utan tårar
som ändå bara kittlas när de rinner in i öronen.
Kvida
är torrt och lätt.
#2 -
-
mAria:
Vill bara erkänna att här kvids det också en del idag, trots att jag kan gå. Ibland ÄR det tråkigt och dystert, bara.
#3 -
-
mig eller dig.:
Jag tycker också det var något speciellt med bilden som Söndagsdockan ger. Den är djup på något sätt. Jag har också fått någon liknande upplevelse sista tiden. Från att förrut sett människor som mer främmande kan jag nu titta på en somalisk invandrarkille eller en gammal dam och tänka att de är jag. Vi är bara olika realiseringar av nästan exakt samma DNAkod. En liten mutation, eller en liten gen som är på eller avstängd, gör skillnader som vi tycker är stora. Men ta lite mer testosteron och vi får skägg, lite mer fett och vi blir godmodigare. Det är roligt att se alla varianter som vi kan forma. Men vi är framförallt så otroligt lika. Förrut trodde jag nog jag var mer unik. Men även det mest privata, sorgen, självföraktet, hybris, reaktionen på svek, glädjen, barnslig förväntan, allt detta känns ju tydligen nästan exakt likadant i alla människodjur.
Det är skönt faktiskt att bara vara en av miljarder realiseringar av typ samma DNAsträng.
Och, ja, Harpasione, vi hör verkligen ihop.
Hur kommer ordet omkväde in i det hela, är det kanske det upprepade kvidandet? Jag håller med om att tårar inte har något att göra i öronen. Har du märkt att det blivit ljusare ute, snart är det vår igen!