Sanningens bok
Jag hade en bok när jag var liten.
En sån där billig med pärmar av tunn papp.
Jag har den fortfarande.
Söndagsdockan
En flicka hade sex dockor från olika länder som hon fått av pappa sjöman.
Alla dockor hade en egenskap gemensam med flickan.
Hennes rosiga kinder, hennes bruna ögon, hennes lingula hår…
Flickan tyckte det skulle sitta fint med en sjunde docka så hon hade en för varje dag i veckan. Det tyckte inte pappa sjömannen.
Sonika gick flickan med alla dockorna i sällskap till dockfarbrorn och beställde en sjunde docka.
Dockfarbrorn granskade flickan och dockorna och bad att få behålla de sex dockorna medan han tillverkade den sjunde.
När flickan hämtade dockorna och fick se den nya dockan var den en kopia av henne själv.
Jag rörs till tårar när jag skriver slutraden.
Varför vet jag inte?
Det konstiga är hur ofta jag kommer att tänka på den där boken.
När någon har en egenskap av någon annan.
Ja, precis som i Söndagsdockan, tänker jag.
Vad är det för allmän sanning den rymmer?
Och varför föll just jag för just den sanningen så till den milda grad?
Att alla hör ihop?
Att vi liknar varandra?
Så banalt,
så rörande,
så trösterikt.
Ludde lejons födelsedag
hade jag också.
Den var läskig…
harpasione!
Vi hör ihop! O vi är likadana! Faktiskt, med små skillnader...
Någon undrade varför man ska läsa Herta Müller... kanske för att vi är likadana?
Tack för att du skriver din blogg!
mvh ewa