Siktdjupt

Djupt under ytan.

En mörk ström

suger.

Du ska inte bli frisk.

Du ska dö.

En vanlig jävla dag

ska bli din sista.

#1 - - Ylva L:

1. Jag vill att du blir frisk. Funderar på naturvetenskapliga fenomen som bekräftar att det går. Återkommer.

2. Klart att du ska dö. Alternativet att alla vi andra dör och endast du överlever vore väl värre? Frågan är naturligtvis just när och hur.

3. Vore bra om man inte hade några vanliga jävla dagar, då vore ju varje sista dag något speciellt...



Jag vet att det finns mörka sug. Stå emot! (Eller nåja, sitt emot.) Jag går varje dag och hoppas på ett brev eller mail från en spännande avsändare. När jag får det ska du få veta också. Jag vill jag vill jag vill.



Pussar över hela ansiktet. Nästan sådär som hundar gör....läskigt men kul.

#2 - - O:

En helt vanlig dag...

Kommer vi att dö. Alla!

Är vi beredda?



Någon tänker mer,

andra tänker mindre påt.

Ingen vet något.



Ge inte upp än

Även om allt känns hopplöst

Puss på din panna.



Tack för allt du skrivit nu i januari. och som vi

Vi har varit dåliga på att ge

"feed back". Är vi för fega och rädda

själva?

#3 - - Ylva L förtydligande....:

En del saker kan låta på ett annat sätt än man tänkt sig. På punkt två menar jag bara att vi alla ska dö och att det ju vore hemskt om man var den enda på jorden som inte var dödlig.

#4 - - Isabella:

Så väl gestaltad ångest! Men, du vet, ångesten ljuger! Ångesten ljuger alltid! På ett eller annat sätt.

#5 - - mAria:

Ingen vet säkert om man får vakna i morgon men det är ingen tröst.

Som att stå vid ett stup och kämpa för att hålla balansen?

Ödmjukhet från mig.



#6 - - KaosJenny:

Jag känner ödmjukhet inför att du lägger ut dina tankar... tack för att du finns...

#7 - - Mari:

Hoppet är som ljusstrålen som tränger igenom ytan och ner i mörkret. Åtminstone en bit. Någonstans däremellan lever vi.

Jag önskar att du ska finnas länge!

#8 - - wettexvärlden:

En vanlig dag. Som blir ovanlig när det sker.

För alla.



En varm, mjuk puss på pannan.

#9 - - Helena:

Så många kloka och välformulerade tankar. har inget annat att säga. jag läser det du skirver, tar till mig och funderar över mitt liv och min tillvaro. Läser kommentarerna du får, funderar över mitt liv, min tillvaro och tar till mig av mäsnklig klokhet, omtanke och värme.

Du gör en skillnad i min tillvaro. Inte mycket till tröst, men av vikt - åtminstone för mig... Och händer det "bara" via cyberspace, vilken skillnad gör du då inte för de "dina"...

Respekt i mängder - inga pussar på pannan för jag känner dig inte, men en oerhörd respekt för din klokhet och din förmåga att formulera dig !

TACK.

#10 - - Franck:

I mörkret vilar ljuset.



" "-Var bor Gud?"

Med den frågan överraskade Kosker Rebben sina lärda gäster. Dom skrattade åt honom: "-Vad säger du för nåt? Världen är ju full av hans härlighet!"

Men han besvarade sin egen fråga med: "-Gud bor där han släpps in." (Tales of the Hasidim, Martin Buber)



Jag såg, för första gången i somras, Västanå Teater i Sunne. De gjorde Kalevala. Ett fantastiskt teaterrum (i en jättelada) där scener ur Kalevala spelades upp, vårt ursprung som Kalevalas diktare tänkte sig det. Mörker, ljus, vatten, norrsken, stark musik med borduner (basgångar)och männen de bara letade efter den där hammaren, vad den nu hette, som skulle ge makt. Den var nergrävd här och den var stulen där och hit och dit slaktade männen varandra. Mörker var över Jorden. De slogs också om ungmön (såklart). Men tänk dig detta mörker, dessa ränksmiderier och tänk dig sen en vacker sameflicka (motsvarande) som högt över gungar i ljuset och skrattar pärlande och levande. Bilden blev så tydlig för mig där i Sunne. Det är ljuset. Och jag tror att det var där Kosker Rebben menade att Gud bodde (fast han sa det inom ramen för sin kultur).



Dina texter, dina ord, är som ljus. Hela ditt liv ställer du fram för den som vill läsa och se inom sig. Du framställer ljus.



Säg inte att du inte lever NU.

#11 - - Fru Zophie Klon:

Jag minns en underström, ett så vackert ord men så bedrägligt. Havet rullade in mot strandens stenar, några meter ut svepte strömmen bort fötterna och jag kunde inte resa mig upp. Efter att ha insett min prekära situation lät jag havet ta min kropp, jag flöt ovanpå strömmen, sakta men säkert bar havet mig in till stranden, min kropp skrapades mot stenarna men med varje våg närmade fördes jag närmare livet. Nu känner jag styrkan i underströmmarna och vet att ha respekt för det vackra havet. Minnet av de dryga minuterna, där det inte fanns något nu, utan enbart ett mörker har fått mig att inse att ibland måste jag ge upp och bara låta mig föras i säkerhet. Ångesten, långt efter att blåmärkena hade bleknat, över att inte kunna välja bor fortfarande i min kropp när jag tänker på sommardagen i Djupvik.



Du skriver så fantastikt rikt, jag önskar många många läser dina ord och tar in det du förmedlar. Vi känner inte varandra men jag skickar en imaginär snöboll eftersom det är kramsnö idag, den innehåller flingor från himlen, alla olika men ändå lika.

#12 - - Mattias Sigurdsson:

Jag reagerar på vad Isabella säger i sin kommentar. Ångesten ljuger inte. Däremot ljuger rädslan för ångesten, den som väljer att se ångesten som en förskräcklig björn, inte en befriare. Som den i själva verket är, om man törs ta den till sig. Den rädslan hindrar oss att höra vad ångesten egentligen vill berätta för oss. Den förvanskar ångestens budskap.



Enligt mig då, alltså.

#13 - - Franck:

Men visst kan ångesten ljuga! Den kan komma i vilken situation som helst, som inte alls kräver ångest som motivation! Ångesten i sig, vår normala varningsprocess i kroppen, ljuger ju inte i sig, lika lite som hjärtats slag. Men till skillnad från hjärtat, som alltid slår så länge vi lever (och faktiskt också kan slå trots att vi är halvdöda om vi frågar Cirkus Cirkör!), så kan ångest komma ofrivilligt i fel situationer. Ångest kan få oss att undvika saker, trots att den faktiskt inte är dödlig (i sig).



Så jag håller med om att ångesten ljuger, utom just det att vi faktiskt kan lära oss saker ändå när vi frågar oss: -Varför får jag ångest här och nu? Massor av människor är fjättrade av ångest, det är nästan krystat att säga att den är en befriare. Bortsett från att jag förstår att man kan se det så. Men man har ju inte behövt ha ångest alls.



Harpasione är en trapetskonstnär!



L'existentialisme est une equilibrisme!

#14 - - Mattias Sigurdsson:

Franck, det är inte ångesten som ljuger, det är tolkningen av ångesten som är fel i de situationerna. Hjärnan vet inte, själen vet.



Vårt djupaste liggande jag, vårt sanna jag, vill oss väl. De känslor de låter oss känna vill oss inget illa. Tvärtom, de vill bli registrerade, bara det - sen ger de sig av och vi är fria. Folk som är fjättrade i sin ångest är det därför att de blir pepprade med uppfattningen - av dig bland annat, tycks det - att ångesten är något negativt och farligt, och så spänner de sig och tar aldrig till sig ångestens budskap.



Som alltid är kärleksfullt. Som ofta kräver förändring, ja, och förändring är ofta något skrämmande i sig. Men förändringen ångesten propsar på är alltid till det bättre.



Det är inte ångesten som är problemet, utan skräcken för ångest, som hindrar oss från att ta till oss budskapet, så att den ger sig av sen.



Ta emot ångesten som en vän. Våga stå upp i vinden! Den vill dig väl!

#15 - - Mattias Sigurdsson:

Och ja, jag talar utifrån egen erfarenhet.

#16 - - Mattias S:

Jag tar det ett steg till och förklarar metoden:



Våga tro att ångesten vill dig väl. Bjud in den. Låt den uppfylla dig, till sista poren av din varelse. Motståndslöst. I samma ögonblick du lyckas med det viker den. Och jag lovar, dess budskap är så kärleksfullt att du kommer att sakna den som en god vän. Du vill att den ska komma tillbaka!



Det som skadar människor är inte ångesten, utan egot som stretar emot.



Tänk efter, Franck: vilka är det som propagerar för synen på ångesten som ett problem? De som vill att vi ska bero av faktorer utanför oss själva, helst av dem. De som har sin utkomst av det. Kyrkan, läkemedelstillverkarna, psykiatrikerna... Tycker du att de förtjänar vår tillit?

#17 - - Franck:

Nu är jag med på tåget igen. Vi har nog rätt båda två (demokratiskt eller hur). Ja, de är fjättrade av ångesten för att de fruktar den. Men säg inte till den människa som varit husbunden i 20 år att ångesten är din vän.



Såklart ska vi bjuda in ångesten. Och så ska vi söka upp de situationer och personer som ger oss ångest (så länge de inte är dödliga).



Vilken kyrka pratar du om? De kyrkor jag besökt till och från i livet har aldrig glatts åt ångestfjättrade människor. Tvärtom. De har glatts åt fria människor som varit fria att lämna kyrkan.



Jag har aldrig haft tillit till läkemedelstillverkare eller psykiatrin i sig. Jag har aldrig trott att de är en lösning för människor med ångest, men en del läkemedel är bra kryckor för en del människor EN KORT TID så de kommer för att börja arbeta bort sin ångest, tvång, stävja psykotiska skov o s v.



Vem är människan bakom den vita rocken, de fagra löftena, de kärva budskapen, det är intressantare och ger bättre prognos. Men visst, du och jag skulle väl inte ta jobb i läkemedelsbranschen eller i psykiatrin (fast där har jag jobbat).



"Men förändringen ångesten propsar på är alltid till det bättre.", skriver du och jag skulle säga att det beror väl på dig. Du kan ta mer droger också (men då kommer ångesten tillbaka). Du kan acceptera ångesten (och då avtar den sannolikt på sikt). Men det är ju detta som är själva jobbet, att räkna ut hur det kan bli i de olika strategierna.



Om du läser högre upp, så ser du att jag faktiskt håller med om att ångesten är en naturlig process i vår kropp. Därför kan ju ångestreaktionen i sig inte vara ett problem, men det faktum att min 'tolkning' av den (som du kallar det) hindrar mig att leva det liv jag vill ha (om jag kan det) skapar ett problem.



Det är inte svart och vitt. Och bara för att det är alternativt och från en grön planta, behöver det inte vara det Rätta. Det finns folk bakom spikmattor som vill ha cash. Det finns vilsna typer som vill att du ska äta en svamp om dagen för att livsenergin ska vara i krysset. Vad vet jag. Men det är här hjärnan kommer in. Den ska jag använda för att försöka se om 1 det som min själ vet, är det OK, vad får det för konsekvenser? 2 är min ångest av ondo eller av godo och hur vill jag leva mitt liv? 3 hur kan jag bäst använda mig själv för att styra så världen blir mer juste?



Ja, det finns ingen ände på frågorna förstås, men relaterat till ångest och liv är ju de där några frågor att ställa sig.



#18 - - Mattias Sigurdsson:

Jag förundrades själv över mitt engagemang i det här inlägget. Varifrån kom min frustration.



Och jag tror att jag hittade orsaken. Jag blir frustrerad av att samhället och de flesta lär ut en felaktig, destruktiv hållning till depression, ångest, psykisk sjukdom med mera. JA, alla dessa företeelser är åtminstone kortsiktigt problem. Ja, man kan behöva medicinering. Framförallt finns det psykiska sjukdomar som är så utmanande att livslång medicinering förmodligen är bästa alternativet. MEN om vi istället - kollektivt - lär oss att betrakta ångest och depression som de underbara gåvor de är? Om vi bemöter ångestfyllda människor positivt - "kom igen, du kan, det är inte lätt, men du kan!" - skulle det inte upplevas annorlunda då? Är inte omgivningens negativa förväntningar en stor del av själva problemet?



Syndommande och bekymrade huvuden på sned - finns det något värre?



Jag blir frustrerad därför att allt detta ligger i öppen dag för mig, men de flesta fortsätter att komma med dåliga råd. Något har det kanske att göra med att jag bor i världens sannolikt apotekstätaste stad... Men svenskarna är inga dåliga pillerknapare heller... och många flyr från sin andlighet, även om de kanske odlar den i en liten kruka i fönstret, sådär.



Vilka kyrkor jag talar om? Alla, skulle jag tro. Kom ihåg Franck att kyrkor erbjuder sitt folk (präster, diakoner) både social trygghet, status och en ekonomisk grundval. Såklart finns det ett inbyggt intresse i att folk mår dåligt och behöver tröst! Jag påstår inte att kyrkans folk är elaka eller vill någon något illa, tvärtom vill de säkert mycket väl. Men jag tror att de har en dold agenda, förmodligen okänd även för dem själva. De har ett intresse i lidande. Och det är en ganska svår knut att lösa.

#19 - - Mattias Sigurdsson:

Förresten träffade jag i förra veckan en man som sedan många år tillbaka "lider av" som det heter, jag skulle hellre säga välsignats med, återkommande depressioner. Vadå inte säga till någon som haft ångest sedan tjugo år att det är en underbar gåva? Jag sa ungefär det till honom. "Jag är glad för din skull." Apropå depressionerna alltså. Han lyste upp och tackade mig. "Det är du den första som har sagt, att depressionerna är nånting bra!" sa han.



Så nog kan man säga det alltid.

#20 - - Mattias Sigurdsson:

Jo, och så en sak till, när jag ändå är igång... (Vi får kanske ta och växla mailadresser, Franck, och skriva långa brev till varandra i fortsättningen, istället för världens längsta bloggkommentarer.)



Jag känner mig inoppurtun. Varifrån känslan kommer vet jag inte, det är kanske min inbillning, men jag känner att många inte vill höra det jag säger ovan. Det är som att de flesta VILL se ångest som ett problem, depression som ett ELÄNDE och helst ska jorden vara på väg att gå under i värmedöd också. Då har vi läget under kontroll, då är allt som det brukar och vi kan köra på som vanligt. Då har vi ursäkter att slippa leva i nuet! Och så köper vi avlat i form av fadderbarn och inbillar oss att det hjälper någon (vilket jag sällan tror att det gör; en av min sambos väninnor har växt upp i en SOS barnby, jag har hört den andra versionen).



Kort sagt: de flesta använder andras lidande och problem för att själva inte behöva ta itu med sina liv. Inte behöva lyssna på sin egen ångest kanske?



Är jag lika inoppurtun som jag inbillar mig? Ska jag bara dra något gammalt över mig?

#21 - - Franck:

Inte ska du dra nåt gammalt över dig och ditt ifrågasättande är sunt och du har absolut många poänger och ser långsiktigt och friskt på saker och ting. Och jag kan tycka att det finns så många goda intentioner i världen och mycket bra som görs, men det görs av människor och vi är svaga, (över-)känslomässiga och när många negativa omständigheter kommer ihop kan vi göra fel. Som Rödakorschefen som snodde 7 miljoner. Som barnhemsarbetare som gör barn illa. Som alla de människor som skadar andra. Vem av oss kastar första stenen? OK, det finns grader i helvetet, men varför ska vi göra ont värre?



Så det finns alltid undantag; präster som våldtar, basketspelare som mördar och akademiker som stjäl fornfynd. Verkligheten överträffar dessutom alltid dikten, men det är inget bittert uttalande, utan bara fakta. Tror jag.



Opportuna och inopportuna är vi i olika miljöer, som jag ser det. Det som är inopportunt här, är opportunt där. När vi gör en kritisk analys av en omständighet, t ex Läkemedelsindustrin, så kommer vi göra den i medial motvind, utan forskningsanslag och med många rynkade näsor. Vi är gruppvarelser vi människor och drivs av fruktan, bl a, för att kastas ur flocken. Så ofta rynkar vi näsor. Ungefär som i det här citatet (som stod på tändsticksaskar på 80-talet?): "Varför tittar ni inte på det jag pekar på istället för att stirra på mitt finger!"



#22 - - MS igen:

Den här texten fick jag mig tillsänd idag i ett helt annat sammanhang. Skriven av en nybliven bekant, Mikael Syväjärvi, tydligen inspelad på en skiva vars namn är Brill av ett band som heter New Grove Project. Den talar om skuggor som läker, bland annat. Samt om hur man saknar de när de viker undan. Ja, helt enkelt om samma sak som jag försökt beskriva ovan, tror jag:



Thoughts to feel

appear from within

which I have carried

for a long time

resolve the essence

reveal the blue

thoughts from within

to make me true



These days I long for

what I've lost within

from then to now

all things have been

All that I wish

in expectation

to keep me functioning

is fading from me



Shadows to heal

by thoughts within

fails in absence

to make me feel

All I am now

as they're still gone

blue to feel

my world around



Thoughts to feel

I wish they would come

once more to me

to make me whole

I have to realize

they are gone

losing the feeling

by mourning my own

#23 - - MS:

Det var ett bra citat, Franck.



Fast när det gäller min kritik av kyrkan så talar jag inte om prästerna som våldtar, utan om de vanliga prästerna och diakonerna. Lägg till socialarbetarna. Lägg till läkarna. Lägg till alkoholisthustrun. Lägg till mannen som dras med sin gamla hopplösa fru som bara gnäller. Lägg till curlingmamman och curlingpappan. Lägg till mig själv, lägg till dig:



hela den enorma hopen MEDBEROENDE. Som har fullt upp med att skapa offer och stackare, så att vi slipper ta itu med det vi har kommit hit för att få ordning på: oss själva. Som VILL att ångest ska vara svårt, att depression ska vara ett syndastraff och att jorden ska vara på väg att gå under. Bara för att slippa inspektera vår egen byk och lära oss att vara sanna, och ur sanningen vaska fram lyckan.



Är det inte så det är, Franck?

#24 - - Franck:

Och Ingemar Hjertquist skrev musiken, fältbiolog, fotograf och Schweiz-farare nyligen hemkommen. Han hade med sig skivorna för ett år sedan, men jag har bara lyssnat en gång. Du var tvunget komma in från Chile för att peka på hans alster! (Ingemar och jag var båda med i Tyresö Fältbiologer.) Hmm.



Imorgon ska jag fundera på texten ovan och din radikala slutsats att vi alla är medberoende. God natt M, godnatt H och alla andra.

#25 - - Mattias S:

*s



Märks inte alls att jag är mitt i en process va?



Livet är en kamp...



Det ÄR som jag skriver ovan, minus hettan... Du får försöka föreställa dig den skvadern.



Jaså fältbiolog? Tyresö... Kände vi rentav varandra?

#26 - - Franck:

OK, jag medger att jag är lite lätt förvirrad. MS trodde jag var Mattias S och Mattias Sigurdsson. Av en slump så känner vi tydligen folk ur samma New Grove Project. Ingemar var fältbiologen som for till Schweiz (och kom hem för några år sedan). Var du också fältbiolog?



Ursäkta H att denna tråd spårat ur. Det är sannolikt Golfströmmen som har oss i sitt våld (må den fortsätta pumpa!).

#27 - - Mattias S:

Äh, hon är filosof, hon gillar när det händer konstiga saker. Eller hur, Harpasione?



MS är Mattias S som är Mattias Sigurdsson. Men jag känner inte Ingemar Hjertquist och har aldrig hört hans musik. Jag råkade bara få texten mig tillsänd av en snubbe jag lärde känna på fotosidan.se, Mikael Syväjärvi...



Sådär skojar livet med oss. En liten blinkning från nån med bättre överblick...