Förändring

 

Jag fick en fråga:

 

”Jag tänker att när vi ses, så benämner vi inte detta utan nästan låtsas som om du är som gamla Tina. Det kan du ju inte vara efter allt det som du går igenom. Jag är nyfiken på hur du tänker om förändring, livskvalitet, livet och döden men vet inte hur jag ska fråga.”

 

Stor fråga.

Jag koncentrerar mig på förändring.

 

I stort sett känner jag mig som den jag alltid har varit.

 

När sjukdomen kom var det en tid av dödsskräck, gråt och bottenlös förtvivlan.

Så småningom blir sjukdomen införlivad med vanligheten.

Man vänjer sig.

Vid allt.

 

Andra egenskaper har tvingats fram, förstärkts.

Kanske.

Att mitt tålamod skulle tåla så mycket.

Att jag hade den där förmågan att acceptera.

 

Förut var jag rädd

för sjukdomar, konflikter och stora djupa hav.

 

Nu är jag inte ett dugg rädd.

Bara lite

för konflikter

och stora djupa hav.

 

Jag brukar tänka på hur jag kommer att bli om jag blir frisk.

Odräglig.

Bara tänka på njutning, komma för sent och inte bry mig.

Jag hoppas att jag skulle bli lite mindre ansvarig.

 

Jag har varit alldeles för ansvarig.

 

En gång var jag ansvarig för ett fältbiologläger.

Nästa morgon skulle vi upp i ottan för att träffa lokal fältbiolog som skulle visa fint fågelställe.

Hade jag ordnat.

Gissa om jag kände mig ansvarig

för att alla kom upp.

Jag sov säkert oroligt hela natten.

Jag vet i alla fall att jag vaknade,

lite för tidigt.

Sömndrucken och gripen av stundens allvar kände jag mig tvungen att sätta mig upp i sovsäcken och ropa ut över sovsalen:

 

- NU ÄR DET 40 MINUTER KVAR!

 

tills vi egentligen skulle stiga upp alltså.

Vad glada alla blev för den upplysningen.

 

(Ni som var med, tala absolut inte om om jag berättar fel på någon punkt för det här har blivit en värdefull sedelärande historia.)

 

Så ansvarig hoppas jag att jag aldrig mer ska vara.

 

Livskvalitet, det är att slippa ha ont i magen av oro för mat, pengar, jobb, barn, föräldrar, konflikter och stora djupa hav.

Har man tillfälle att krydda det lugnet med en ledig stund i solen, en god sås och vila ska man vara nöjd.

Och så ska man inte vara ensam.

 

I Melodifestivalen röstade jag inte men jag hoppades på Timotej för jag tyckte de härmade förra årets vinnare lite lagom för att kanske vinna… Fast vem bryr sig…

 

Fler frågor?

Eller följdfrågor?

 

Gärna!

 

#1 - - Lotta:

Jag håller på att försöka lära mig att ta mindre ansvar. Men det är svårt. Samtidigt har hela familjen lärt sig att de inte behöver ta något ansvar eftersom jag gör det åt dem. så det är inte så lätt för dem att börja heller.

Tack för din underbart kloka blogg.

Jag ska bli bättre på att njuta av alla småsaker i livet.

#2 - - Anne-Marie:

Vilken jättebra fråga! Och vilket jättebra svar! Själv känner jag mig lite för mycket ansvarig ganska ofta, utan att det egentligen behövs tror jag. Lagom är bäst!

#3 - - Irving:

Som du säkert vet är jag 100 % en "NU ÄR DET 40 MINUTER KVAR"-människa. Och jag håller med om att det är jobbigt att vara ansvarig, att ta på sig ansvaret. Men om jag ska vara ärlig så tror jag att det för min del gör att jag känner mig behövd. Mina barn börjar bli stora nu och de klarar sig rätt bra för egen maskin. Så jag försöker hålla den där känslan kvar av att de behöver mig genom att hela tiden ligga steget före. Fixa och dona.



Jag behöver definitivt bli bättre på det här med livskvalitet. TACK för att du ständigt påminner mig om vad som är det viktiga, jag har så lätt att "glömma" bort det. Man ska ständigt försöka se det goda och fina i det lilla, det finns så oändligt mycket som man missar varje dag.



Nu ska jag sätta igång så jag blir klar så jag inte missar jobbet.

KRAM



#4 - - Jenny:

låter väldigt befriande att inte ta så jäkla mycket ansvar jämt

#5 - - Ylva L:

Du är AWESOME! (som de säger i de amerikanska ungdomsserierna...)



Följdfråga: var du inte rätt nära Nadine Stair nu, dikten du inte gillar?

"Oh, I've had my moments,

And if I had it to do over again,

I'd have more of them.

In fact, I'd try to have nothing else.

Just moments, one after another,

instead of living so many years ahead of each day."



#6 - - Mattias Sigurdsson:

Du är underbar, T. "Inte rädd längre, bara lite för konflikter och djupa hav."



Sen är det där med att vara och att förvandlas. Jag tror att vi är av evighet. Vem det nu var som skrev det. Det vet säkert Franck.



Om vi är evighet kan vi inte förändras så mycket under en livstid. Bara sjunka igenom diverse yttre lager, som ändå aldrig var vi.

#7 - - Helena:

Håller mig mer till det varadagliga perspektivet snarare än de stora filosofiska frågorna - är vi av evighet eller inte ? Vacker svindlande tanke... Men jag tänker mer i vardagen, här och nu ? Vem är jag - hur gör jag - vad väljer jag ?? Och jag ska tä'nka mer på möjligheten att säga ja tack, absolut snarare än nej tack, jag avstår ... Njuta i stunden, pussa barnen och mannen, skita i dammråttorna och sluta ligga 40 minuter före bara för utifall att ? Mindfulness kanske eller kanske bara skaka av sig Luther och de eviga " man borde ju inte". Tillåta mig mer !

Ni vet, "de dagarna och stunderna som kom, inte anade jag att det var livet"...

tack för insikt och eftertanke !!

#8 - - mAria:

Ansvarig...

mitt jobb är att ta ansvar för framtiden. Barn i grupp kräver vuxna som ligger steget före.

Privat skulle jag välkomna någon som flyttade in och tog ett halvt ansvar här. Min egen halva är tillräckligt tung att släpa på.



PS. Evigheten tror jag på. Vi finns och fortsätter finnas i någon annan form. Recykling. Ingenting försvinner - allt finns kvar.

#9 - - H:

Underbar sedelärande historia :-)



#10 - - Caroline:

Kloka ord som jag verkligen behöver höra. Tack! Kommer ofta på mig själv att jaga runt och ta ansvar för helt onödiga saker, mest bara för att få höra andra säga att jag är duktig. Känns som ett väldigt slöseri energi och tid, och jag hoppas jag kommer kunna sluta snart.

#11 - - foreverlost:

Tina du är störtskön, mera skoj....det e skoj



Kärlek och kramar från en medmänniska.