Vindstyrka
att Basse blir mindre rädd för döden,
Av mitt radioprogram.
Att ni tänker på mig och skickar kramar, styrka och kraft,
Det är inget mindre än storartat.
Jag är tacksam.
Jag blir glad så jag skrattar just när jag läser det.
Men jag tänker att det är en svår konst att lära sig njuta av, använda, detta till fullo.
Hur känner man att någon tänker på en?
När jag har det värst,
skulle det kunna hjälpa mig om jag kom ihåg att tänka på den styrka ni sänt?
Eller finns den där,
är det den som utgör min styrka?
Jag suger i mig redan när jag läser det liksom?
Idag kunde ni gott sänt mig lite värme.
Eller gjorde ni det kanske?
Fast jag var dålig på att känna?
Jag gick ut på promenad.
Jag frös och jag led.
Det var inte njutbart en enda sekund.
Jo, kanske en.
När solen sken i ansiktet just som den pinande vinden inte kom åt.
En sekund.
Jag var ute senast förra torsdagen.
Det var lika plågsamt då.
Nu ska jag inte gå ut mer än nödvändigt förrän det är milt och totalt vindstilla.