Skräck
Det helar.
Jag har ju sagt att man inte ska vara rädd.
Klart att jag har varit rädd.
För att dö, för att bli våldtagen, för att flygplanet jag åker med ska störta.
Men inte förstod jag att det jag verkligen borde vara rädd för var att tappa luktsinnet.
Inte en enda gång har jag varit ens i närheten av att bli våldtagen.
Men en gång tappade jag luktsinnet.
Och det knäckte mig.
Rädslan är så onödig om den inte träffar mer rätt än så.
Jag bor ju i staden där våltäktsmannen är gripen.
Mycket rädsla finns det här.
Alldeles i onödan tycker jag.
Kommunen hanterar medarbetarnas rädsla genom att dela ut larm.
Som givetvis ökar rädslan. Nu måste det ju vara farligt på riktigt.
Själva rädslan borde kommunen ta tag i istället, den är ett större problem än själva våldtäkterna.
Jag var ju rädd för att få als också, och det fick jag ju.
Och vad hjälpte det att jag varit rädd?
Försöker att inte ta ut elände i förväg, det hjälper ju absolut inte, skapar ju bara livskramp och oförmåga att leva överhuvudtaget. Legitim rädsla kanske är bra, som självbevarelsedrift, men inte tillför det någon livskvalite egentligen. Tänk om man kunde hitta den där balansen, var finns den? Kram Gudrun