Ditt och mitt
Jag inser att vi behöver mer plats för att alla ska må bra.
Men kakelugnar i all ära,
i kollektivhuset värmer vi varandra.
Jag älskar kollektivhuset och vår lägenhet.
Jag älskar att prata med grannar på gården, jag älskar att ordna gammeldanspubar och våfelcafeer.
Men jag kan ju inte längre.
Den tiden är passerad.
Vår lägenhet är bäst.
Jag har försökt se någon annan sitta på MIN uteplats och gona i vårsolen medan humlen spränger upp ur jorden så det nästan hörs.
Då blir jag så svartsjuk att jag vill meja ner dem med ett maskingevär.
Turligt nog, de som stod först i kön och kommer att flytta in här i november är väl typ de enda jag inte vill meja ner om de sitter på vår uteplats.
De är liksom värdiga efterträdare.
Jag tror att de också älskar kollektivhuset.
Ett tag var det fyra kooperativ samtidigt. Och tre små barn. Det är livet det.
Bilpoolen där mannen satt i styrelsen.
Kooperativ affär i kvarteret, där vi satt i kassan ibland.
Kooperativt dagis där vi jobbade och städade och styrelsearbetade.
Och så kollektivhuset då.
Vilket underbart liv.
Nu går flytten.
Det är alltid spännande med nytt.
Barnen är nöjda.
Ok, jag flyttar väl med då.
Ok, jag blir villaägare.
Ok, jag ska prova den där kakelugnen.
Det blir som det blir.
Jag saknar också kollektivhuset där vi bodde när ungarna var små - och vi också var engagerade i föräldrakooperativt dagis och med i bilpool:-)
Det har hänt väldigt mycket sedan mitten av 90-talet, den saken är klar.
Kakelugn är alltid trevligt.