Ditt och mitt

Alltså jag är ingen stor fan av det gula huset.
Jag inser att vi behöver mer plats för att alla ska må bra.
Men kakelugnar i all ära,
i kollektivhuset värmer vi varandra.
Jag älskar kollektivhuset och vår lägenhet.
Jag älskar att prata med grannar på gården, jag älskar att ordna gammeldanspubar och våfelcafeer.
Men jag kan ju inte längre.
Den tiden är passerad.

Vår lägenhet är bäst.
Jag har försökt se någon annan sitta på MIN uteplats och gona i vårsolen medan humlen spränger upp ur jorden så det nästan hörs.
Då blir jag så svartsjuk att jag vill meja ner dem med ett maskingevär.
Turligt nog, de som stod först i kön och kommer att flytta in här i november är väl typ de enda jag inte vill meja ner om de sitter på vår uteplats.
De är liksom värdiga efterträdare.
Jag tror att de också älskar kollektivhuset.

Ett tag var det fyra kooperativ samtidigt. Och tre små barn. Det är livet det.
Bilpoolen där mannen satt i styrelsen.
Kooperativ affär i kvarteret, där vi satt i kassan ibland.
Kooperativt dagis där vi jobbade och städade och styrelsearbetade.
Och så kollektivhuset då.
Vilket underbart liv.

Nu går flytten.
Det är alltid spännande med nytt.
Barnen är nöjda.
Ok, jag flyttar väl med då.
Ok, jag blir villaägare.
Ok, jag ska prova den där kakelugnen.

Det blir som det blir.
#1 - - cruella:

Jag saknar också kollektivhuset där vi bodde när ungarna var små - och vi också var engagerade i föräldrakooperativt dagis och med i bilpool:-)



Det har hänt väldigt mycket sedan mitten av 90-talet, den saken är klar.



Kakelugn är alltid trevligt.

#2 - - Sussie:

Känslan som du förmedlar är klockren...

Jag hade samma känsla när jag och min man höll på att separera...

Det var den känslan som gjorde att jag ville försöka igen...

Tänkte på den som skulle få ta del av alla bra sidor som han har...

Nu förstår jag att du inte har något val...

Men det kommer att bli bra!

Du skriver att barnen är nöjda och på något sätt så brukar det ändå vara det viktigaste...

Att den närmsta familjen mår bra...

Och du...du kan alltid hälsa på i kollektivet...



Livet går inte i repris...



Det är här och nu som gäller!!



Stora kramar!!

Susann

#3 - - Mattias:

Bilpool.. som jag bara hört om i sagorna.



Men nu är ni ju stolta bilägare och allt!



Som du beskriver saken låter det ju som en klockren förlust att behöva flytta. Men men, allt har sin tid och saker blir som de blir.



Imorgon börjar de hissa upp gruvarbetarna i Chile. Schysst flytt!

#4 - - Sven Lindh passgångaren:

Woov vilken beskrivning, vilken explosion av känslor och så beskrivande....absolut mitt i prick.

det blir nog bra när du kommer till huset. Jag skulle tro att alla hus bleve glada om du kom dit.

Jag ser med spänning fram emot att få höra mer om dina upplevelser i det nya huset.

Under tiden går jag min passgång...



Och woov så glad jag blev i dag då det knackade på dörren och en kvinna kom med en blombukett och en egenskriven dikt som hon tonsatt till mej...Allt som tack för att jag skrivit insändare i Mora Tidning och efetrlyst mera empati från regering och Försäkringskassa i denna skoningslösa jakt på sjuka och svaga. JAG fick en blomma och en dikt som hon skrivit och tonsatt....det känns mera värt än ett Nobelpris



Nu allt gott till dej Tina



Sven Lindh i Mora -passgångare för empati och medmänsklighet

#5 - - MB:

Jag hoppas och tror att du kommer att älska kakelugnen!! =)

#6 - - Bitterfittan:

Klart gula villan blir bra. Ungarna kommer trivas också med den där kakelugnen. Och jag håller med, det var värdiga efterträdare, det var liksom ända tänkbara alternativet faktiskt. Jag hade så svårt att tänka mig nån annan bo där ni bor nu, lägenheten som alla älskar. Men det är som du säger, de kan liksom ta över och hålla huvet högt, de passar liksom in där precis som ni alltid gjort och alltid kommer göra.



Det blir en ny fas i livet, att vara husägare. Ni kommer i alla fall inte köra 200 mil i månaden som vissa andra....och kom inte och säg "vad var det jag sa.." det är så irriterande och får mig att tänka på min mamma som alltid sa så när jag gjort nåt galet.



För övrigt kan jag inte förstå det där med 4 kooperativ. Jag orkade knappt med två och endast ett barn. Jag är inte av samma material helt enkelt, jag tyckte det var skitjobbigt faktiskt. Saknar dock kollektivet i bland, inte kooperativa dagiset. Vissa bitar med det, men inte städningen och jobbandet och styrelsen. Inte ansvaret. Huga! En gång när jag slet med den där förbannade dammsugaren tittade en annan mamma förbi för att prata med mig. Jag var så upptagen av att slita dra och svära så hon gick igen. Jag märkte aldrig att hon vart där. Lite pinsamt var det då.



Nu ska den här husägaren försöka göra en eld i vedspisen. Här får man försöka elda när de små sover så de inte ska bränna sig. de klättrar jämt på vedspisen!!! kram på dig och de dina!

#7 - - Ylva L:

Ska inget skriva på ett tag skriver du. Och så drämmer du i med lång-texten. För varje bokstav måste du hålla still blicken i tre sekunder? Och ibland slipper du skriva hela ord, för datorn gissar rätt. Å andra sidan får du göra om, för även din blick flackar. Jag får det till att texten tog 84 minuter att skriva. Inte formulera - bara skriva.



Vi bugar och bockar för ditt tålamod.



(och drar en lättnadens suck över att det var De Trevliga som flyttar in efter er)

#8 - - Kajsa:

Tina,

har varit en väldigt tyst följeslagare till din blogg länge... (jobbar ibland ihop med en släkting till dig som berättat om dig och din blogg)du berör mig så djupt med ditt kristallklara språk, ditt djup och din obarmhärtiga ärlighet mot dig själv och andra.



Ville bara skicka ungefär hur mycket kärlek som helst och lyckönskningar inför flytten. Kakelugn låter härligt, jag är oerhört förtjust i min braskamin som på något sätt är centrum i min värld, åtminstone i mitt tänkande universum. Jag hoppas du kommer att uppskatta den, värmen, ljudet och ljuset från den levande elden.

Tack för all inspiration du sprider och en sån häftig grej med Ingemar som skriver till dig! Heja Ingemar, heja Tina...Tack för att ni finns, och alla härliga kommentatorer här på bloggen...

#9 - - Karin:

Pricksäkert formulerar du känslor som vi alla har i uppbrottstider! Känner så väl igen känslorna från olika situationer. Jag hoppas verkligen att du kommer att finna ro i nya huset och trivas fint!! Lycka till!! KRAM

#10 - - Eva Blomkvist:

Mitt hus är blått med torn och kakelugn. Åren knäpper i de gamla väggarna. Huset bär på en hundraårig historia och en dag finns en del av mitt liv ristat i husets historia. Det kommer en dag när inte jag går i husets trapp längre men just nu är jag och de jag älskar i huset. Jag ska försöka att njuta av varje ögonblick i mitt hus. Jag hoppas du kommer att få det bra i ditt. Varma kramar

#11 - - Amy:

Jag känner dig inte, ändå känner jag dig, känns det som. Kan man älska någon man inte mött? Var kommer all den kärlek och värme ifrån som jag känner varje gång jag läser din blogg. Du är en modig människa. Jag är tacksam för att jag hittat dig och dina texter. Du vågar och orkar vara vis, trots allt, med en god portion självdistans. Så tack...

#12 - - Ann på Hbu:

Vilken härligt intensiv lovsång till gemenskapen människor emellan! Blir det bok av din blogg, Tina?

Den är då läsvärd så det förslår.

Lycka till med gula huset!

#13 - - KaosJenny:

Mm, nu när inte kollektivet längre är möjligt att bo i så tror jag på att hälsa på i kollektivet och att äga en kakelugn. Ett gult hus där barnen är nöjda låter inte heller fel. Underbara du kram

#14 - - Lasse Nitare:

Det är alltid bra att vara lite händig när man är villaägare. Men det fixar du! Du vet att jag har dig lite som idol nu...

#15 - - Bara vara jag:

Jag beundrar din blogg och kommer hit flera gånger/dag för att se om det kommit något nytt.

Du skriver vackert, underbart, även om det handlar om de mest hemska saker så beskriver du det helt fantastiskt.

Letade upp dig när jag fick höra att du skulle vara med i sommarpratarna, Googlade ett bra tag innan jag hittade detta. Men jag gav inte upp. Ville läsa om ditt liv och dina tankar. Du kämpar. Jobbade hos en person med långt gången MS för några år sedan. Även hon hade den glöd jag tycker mig se i din blogg. Även hon var tvungen att flytta, från sin villa där hon bott i hela sitt liv, till en lägenhet.. Omställning, saknad och sorg, men jag tror det accepterades tillslut.

Lycka till med det gula huset, och hoppas att du tillslut kommer till rätta även där.

#16 - - Lisbeth:

Det gula huset kommer att bli en härlig plats för dig och familjen, men ibland tar det tid att boa in sig... mysigt uttryck tycker jag. Man måste liksom upptäcka fördelarna med nya stället. Tog mig fyra år att se min nuvarande bostad som hemma (jo jag vet, jag är lite seg) men nu kan jag inte tänka mig nåt annat. Min lägenhet med trädgård bredvid är BÄST!

Go' tur med pack, flytt och inboande :)

Kram!

#17 - - Mattias igen:

Jag är fräck och smyger in en hälsning till en medkommentator... Hej Lasse, vi har också plockat svamp ihop, minns du?



/Sigge när det begav sig



alias Irving var också med, rätt elelr fel?

#18 - - Ann-Marie Johansson:

Tina!

Jag hoppas att du kommer ihåg mig, din kollega från Navet och granne från Kollektivhuset. Jag instämmer i din lovsång till kollektivhuset! Vi värmde varandra på många sätt, också som kollegor! Faktum är att jag predikade om det i söndags, och Ingemar Stenmark som skänker dig, och många fler tror jag, livslust! Jag är väldigt tacksam över dig! Kram från Ann-Marie

#19 - - Lasse Nitare:

Inte så ovanligt namn Mattias! Men en vän till Tina och mig, Ylva, fick mig att gå med på facebook för en vecka sedan. Du kan kontakta mig där...



Kom annars att tänka på Euskefeurats låt om att stå med ryggen mot en varm kakelugn - "inte så odumt". Ska nog skrota fram den och lyssna på och skänka dig en tanke Tina...

#20 - - Håkan, och Gerd:

Hm... Jag la en lång text i förra spåret där du önskade godnatt. Det känns dumt att upprepa allt det här, men det viktigaste får jag väl skriva en gång till: Lycka till med flytten! och att vi förlåter dej (!)

Sen skrev jag också bl.a. om det hopp och den glädje som en samlande händelse i direktsänd TV kan ge. Nu ska jag se till min pelletspanna och gå till sängs.

God natt!

#21 - - Irving:

Mattias, jag tror tyvärr att vi aldrig har träffats.

#22 - - Ann-Sofie:

Du fångar precis min känsla inför kollektivhuset. Kan inte riktigt fatta att jag nu har varit husägare i tio år, de åtta i kollektivhuset minns jag med glädje. Jag är också övertygad om jag förr eller senare kommer tillbaka. Hade vi inte ynglat av oss så mycket så att vi inte fick plats i lägenheten hade vi nog varit kvar. Hus har sin charm, men kollektivhusets charm är mer lockande. Förmodligen är jag en mer kollektivistisk än individualistisk person. Det blir bra i gula huset - det är ju nästgårds och kan väl bli en kollektivhusfilial?

#23 - - Mattias:

Irving: Kan det vara så illa... Visst var du väl gammal fältbiolog? I salagänget? Inte?

#24 - - Lasse Nitare:

Insåg ditt efternamn... Sigge är ju en helt annan sak än Mattias...



Får det gula huset en kaffebryggare?

#25 - - Jenny:

Fast visst svor vi lite ibland över städet på "dagis"

#26 - - jenny:

Fast visst svor vi lite över städningen på "dagis"

#27 - - Ylva:

Jag älskade också att bo i kollektivhuset. 14 år blev det. Det var dä allting hände, inte sällan på grund av dig och nästan alltid med dig. Fast mina nattliga vandringar i korridorerna på väg till min blivande make hade du inget med att göra.

Men var sak har sin tid, det blev en kort sejour som husägare och sen flytt från stan. Dock hoppas jag verkligen att en dag hamna med dig (tänk att Gula Huset bara är en parentes) och Ann-Sofie, Jenny och alla andra godingar i ett kollektivt boende av något slag. Det behöver inte vara samma. Men tillsammans.

#28 - - Malin:

Det är med blandade känslor vi flyttar in i er lägenhet. Dels är det så oerhört sorgligt att ni flyttar härifrån, dels ser vi fram emot oträngsel och uteplats. Det kommer dröja innan vi känner att lägenheten inte är till låns, men era röster får gärna dröja sig kvar i väggarna! Kram!

#29 - - Tette:

Livet handlar om val, visst? Ibland bör man förändra för att förenkla, helt enkelt! Vi genomförde en flytt för ca 5 år sedan, och det var med vånda jag gick i de tomma rummen när allt var städat och urplockat och klart. Det var som om rummen och huset skrek: - stanna kvar här, det är här Ni hör hemma! Tryggheten i det gamla kan ibland förvirra, det har jag lärt mig nu. Det tog ett halvår innan jag kände mig hemma i vårt nya boende. Det gamla kommer till mig i drömmarna ibland, det är som att jag inte riktigt har släppt det än! Men det är nyttigt att flytta på sig ibland, att skaka om i tryggheten och faktiskt upptäcka att man klarade av det här också! Ibland blir det, som för oss, till det bättre - men ibland kan det också bli helt fel - och då får man göra nya val för att ta tag i det som inte känns bra. Lycka till i Ert nya hem och om det går, tänd en brasa i kakelugnen och njut av värmen och sprakandet. Det är nog ett av de bästa ljuden jag vet! :)