Droppen
Man kan belasta den med nästan vilka tyngder som helst.
Den bara böjer sig, ändrar riktning.
Så seg.
Jag tog förlamningen.
Det var ju förlamad jag skulle bli.
Och så rösten som försvann.
Jag har datorn.
Sen kunde jag inte dricka.
Saknar som faan varje dag men det går.
Det får gå.
Maten, all den goda maten, försvann i februari.
Allt tog jag.
Allt tålde jag.
sen förkylning, svårt att andas, panik, syrgas, intensivvård, hål i halsen och respirator.
Jag vaknade upp och kände ingen lukt och munnen smakar så man kan gråta.
Då knäcktes grenen.
Ni vet precis.
Ett flisigt, spretigt brott.
Det blir aldrig som förut.
Det sviktar inte längre.
Jag kommer inte riktigt tillbaka.
Men barken håller på undersidan.
Rynkig och seg.
En bit ved är också oskadd.
Räcker.
Vackert skrivet om nånting jag känner igen. Det blir aldrig som förut, men det som blev håller en dag i taget.