... det där var på skoj. Dumt skoj tyckte min sambo. Hon är klok och brukar ha rätt.
Jag har bullrat färdigt för ett tag, promiss. Världspromiss!
Tina: Håller tummarna för en fin permission per permobil.
Trevlig helg! Hoppas det blir riktigt skönt att komma hem en sväng!
Själv ska jag välan grotta ner mig i kurslitteraturen som vanligt, kanske göra som min förre universitetslärare en gång sa: "På fredagkvällen tycker jag det är såååå mysigt att tända levande ljus, hälla upp ett glas rött, lite stämningsfull musik på det..... sen tar jag fram böckerna, knäpper på datorn, skriver och bara njuuuuter." Helt plötsligt befinner man sig själv i ett stadium i livet då det känns som en BRA IDÉ att göra likadant :D
Jag läser specialpedagogik på halvfart parallellt med jobbet. Tycker det är ett bra perspektiv att ha, allmänt och på världens bästa jobb ;)
Alla jobbon hälsar!
Kram!
Flaxande familjemedlemmar kan man aldrig få för mycket av! Tror jag... hihi
Per mobil
Per mission
Per i skåp (vad gör han där?)
Fredagskväll. Själv ska jag vara otroligt pk och vuxenvandra i en stadsdel som behöver det. Men det känns faktiskt mest lite uppiggande. Fasen vad kul det hade varit om du kunde vara med och vuxenvandra! Är helt övertygad om att grabbarna i området hade tyckt det vore otroligt fascinerade med en ögondator. Du hade kunnat lära dem ett och annat om att kämpa. Som de också gör, fast på ett annat sätt.
Hoppas du haft en bra dag med familjen. Det känns väl alltid lite pirrigt på en permission från det trygga sjukhuset.
Har just sett "Här är ditt liv" på TV. Tårarna har just torkat på mina kinder. Lena-Mari - en fantastisk människa som, liksom du, får mig att tänka i nya banor.
Tack för att ni finns!
Jag hoppas din dag blev underbar...Kram
Tina.
Av en tillfällighet hamnade jag på Din blogg. Jag har läst några av Dina senaste inlägg, och jag ögnade igenom några av Dina första 2007.
Jag måste ju säga att Du är en fantastisk person, och värd all beundran!
Först tänkte jag att det kanske bara är ett skal, en mask, att Du låtsas vara stark...
Men så ser jag Ditt vackra & levande språk, och inser i samma stund att 'så' kan man inte låtsas - Du är en stark person!
Hur kan man vara så stark?
Själv är jag svag. Svag och rädd. Jag är 50 år, och ännu så länge fullt frisk. Jag är ändå rädd...
Ibland hör man talas om att dömda personer i USA ska avrättas, nu i veckan var det en kvinna som gick det ödet till mötes, och jag försöker då tänka mig in i den personens situation. Hur känns det när man vet att om 5 minuter är jag död...? Vad hemskt! Bara tanken gör att jag känner en iskall vind inom min kropp...
Du, Tina, befinner Dig i nästan samma situation som kvinnan i USA. Men i Ditt fall är det en mer utdragen process.
- Hur kan man bli stark?
- Hur kan man försöka att förändra sitt tankemönster, så att framtiden inte endast skapar rädsla & iskalla kårar?
Jag hoppas att Du kan hjälpa mig!
Tack!
Medan Tina funderar på något smart svar så kommenterar jag. Ja, Tina är stark så in i vassen - på riktigt - och hon är en rasande styv formulerare. Men att du ser likheter med någon som just ska avrättas och liknar livet vid "en mer utdragen process" gör att jag tycker att du ska mer än ögna igenom några texter. Läs flera! Så kanske du förstår att här har du hittat någon som verkligen förstår sig på att leva - och vänder krångligheter till utmaningar.
Prova sedan själv att se världen i ett annat ljus. Det handlar inte bara om att uppskatta det som finns, alla små stunder av lycka. Det handlar också om att utmana sig själv. Det finns verkliga faror, men det finns framför allt väldigt många saker man inte behöver vara rädd för.
Ursäkta mig, Anders. Men det är såhär med en blogg, ordet är fritt......Och Tina, jag är rätt säker på att du ursäktar. Du ler bara lite överseende - "kul att hon inte kunde låta bli..."
anders, jag är också rädd, för mycket och det mesta. Men man måste lära sig att leva med det. Som Tina en gång skrev till mig "låt inte rädslan krympa ditt liv" Viktigt och klok. Det är Tina det, både viktig, klok och stark, och sådär...hurtfrisk :)
:-)
Ja vad är det som gör att jag blir på ett så härligt bråkhumör av den här bloggen? Kanske för att det är en friskhetsblogg, aldrig i livet en sjukdomsblogg.
Nu börjar jag igen: Jag vann! Första kommentaren! Väl?
;-)