Tärande
(Eller tänkte jag bara? )
Då dör jag.
Då visste jag inte, att förutom att gå miste om den goda smaken, skulle jag få en besk smak istället.
Jag visste inte att jag skulle förlora luktsinnet.
Om man mäter nivåer av lyckohormon hos människor så visar det sig att de stiger när man äter.
Fem gånger om dagen går jag miste om den vardagslyckan.
Det tär.
Jag har börjat hata de jävla påsarna med näring jag intar istället för mat.
Jag mår illa av dem.
De har nu också blivit min enda möjlighet att själv påverka längden av mitt liv.
Assistenterna får inte tvångsmata mig.
Det hjälper ju inte att stänga av respiratorn när man inte använder den.
Nej, nu dör jag.
Men det går jävligt långsamt. ,
En av de svåraste sakerna med kemoterapi/cellgift lär ska vara just det att det är så fruktansvärt aversivt (ger illamående, kräkningar, håravfall, förutom andra kroppsliga svårigheter hos en del). För beteendemedicinen har det varit en av de stora svårigheterna att försöka förknippa cellgifterna med något positivt (som det ju är på lång sikt, i de flesta fall).
Men trots den dystra sidan av det, är det väl bra att du har nån kontroll kvar. Får vår grej vara att hoppas att du väljer påsarna?!