Det där är underbar poesi, Tina! Vackert om det sorgliga... Detta kan nog glädja dig LITE: Här förvarar vi fortfarande allt viktigt i kakburk och gemlåda :) Din inverkan! Tack för den!!!
Helande puss på pannan
"Smärtans ask .... håller inte nu". Nånting har förändrats och det behövs en annan sorts styrka? Eller lugn? Smärtan måste förvaras på ett annat sätt för annars brister det? Man vet när förändringen kommit och det kan vara skrämmande och det behövs en vila i paniken.
Ett andetag i sänder
jag ger dig ett vackert dekorerat plåtskrin att svälla smärtan i. men inte helt tätt är det. lite måste komma ut i bland, måste delas med andra.
stor varm försiktig kram.
.. som ett Glyptotek,
som aldrig tar slut..
Man vill ut och hem till vandrarhemmet. Man vill hem till stugan och skolan. Man vill till apstadiet och dricka öl och vin och dansa med killar.
Man vill tillbaka till Glyptoteket.
(Storasyster och Lillebror mår bra nu.)
Tänk att du kan skriva dikter också....du är fantastisk! Önskar jag kunde lindra din smärta.
Du skriuver så vackert om det onda. Om det svåra. Åh vad jag önskar att jag hade kunnat hjälpa, läka. Hjälplöst. Vi har aldrig träffats, aldrig pratat - men du finns i mina tankar varje dag. Hoppas att det på något vis, på något litet sätt, kan skänka lite om så bara en glimma, ljus. Mig skänker du så mkt, visdom, hopp och ett jäkla anamma! Varm kram och nätt puss på panna.
Du skriuver så vackert om det onda. Om det svåra. Åh vad jag önskar att jag hade kunnat hjälpa, läka. Hjälplöst. Vi har aldrig träffats, aldrig pratat - men du finns i mina tankar varje dag. Hoppas att det på något vis, på något litet sätt, kan skänka lite om så bara en glimma, ljus. Mig skänker du så mkt, visdom, hopp och ett jäkla anamma! Varm kram och nätt puss på panna.
Jag försöker skicka med en bild.
Vet inte riktigt varför, men bilden är från en resa Gerd och jag gjorde året innan hon gick bort, medan hon fortfarande klarade sig med en talsyntesmakin och en rullstol - ibland med en krycka. Det blev en resa som betydde mycket för oss det året och som betyder mycket för mej nu.
Bilden är på Gerd i en mycket högvuxen skog av redwood träd. Det finns en gammal föreställning om att man kan sticka in det onda i en hålighet i ett träd och så tar trädet över det och kapslar in det. I en sådan här skog förblir det, föreställer jag mej, oåtkomligt inkapslat under mycket lång tid.
Nja- bilden kom inte med. får se i morgon om jag kan lägga ut den någon annan stans för er alla att se.
Jag försöker skicka med en bild.
Vet inte riktigt varför, men bilden är från en resa Gerd och jag gjorde året innan hon gick bort, medan hon fortfarande klarade sig med en talsyntesmakin och en rullstol - ibland med en krycka. Det blev en resa som betydde mycket för oss det året och som betyder mycket för mej nu.
Bilden är på Gerd i en mycket högvuxen skog av redwood träd. Det finns en gammal föreställning om att man kan sticka in det onda i en hålighet i ett träd och så tar trädet över det och kapslar in det. I en sådan här skog förblir det, föreställer jag mej, oåtkomligt inkapslat under mycket lång tid.
Nja- bilden kom inte med. får se i morgon om jag kan lägga ut den någon annan stans för er alla att se.
Smärta är svårt.
Det beror, tror jag, mycket vad den handlar om. Min sambo ville så gärna ha naturlig förlossning. Vi hade tur, det fanns en erfaren barnmorska - manlig - som använde hypnos. En stor del av behandlingen gick ut på att övertyga henne om det meningsfulla i smärtan. "Du ger liv". Det gjorde den lättare att uthärda för henne, den fick till och med en nyans av njutning. Berättade hon.
Så annorlunda med en smärta förknippad med negativa känslor. Jag berättade om en tortyrscen jag läst om och som berörde mig starkt. Jag gick in i den känslomässigt, och kom fram till att en viktig beståndsdel i smärtan var förnedringen. Om den som utsätts kan släppa den känslan - ja då tror jag att smärtan upplevs annorlunda. Mindre alltomfattande. Skrymslen till vilka själen kan ta sin tillflykt uppenbaras. De kan vidgas till rum och hela salar.
Kanske finns det rädsla inblandad i din smärta? Vanmakt över att din sjukdom inte frågat dig om lov utan bestämmer så mycket i ditt liv, mot din vilja? Kanske det kan minska din smärta om du känslomässigt lyckas skilja ur de elementen?
Detta är teorier, jag har själv inte behövt göra något liknande. Jag kan inte påstå att jag vet vad jag talar om.
Tänk om processen du går igenom är ett slags förlossning? Jag tror att Gud förädlar oss när han plågar oss. Faktiskt tror jag det; jag har sett det i meditation. Hur klagolåten blir en lovsång.
Vem vet vad du är mäktig? Vet du det själv? Resignation är ännu en konst, jämte många andra som du redan behärskar. Kanske håller du på att bemästra även den.
Jag har dragit mig för att skriva detta, jag vill inte ge käcka råd i en situation som uppenbarligen är svår. Men jag ger råden ändå, för det finns inget annat att göra. Leta efter skrymslena. De kan bli rum och hela salar. /Mattias
Gavs det inte ett löfte för några år sedan att patienter har rätt att få vara smärtfria när sjukdomen inte går att bota? Stämmer inte det? Det har varit min trygghet vid tanken på de som för oss alla komma skall. Vem i hela världen kan man lita på (Hoola Bandola Band)?
Tänk att du kan sånt!
Till Gudrun -
Tror du kan känna dig trygg att få den smärtlindring du vill ha - det är i alla fall vad jag sett.
Jag tror kanske du Harpasione redan har hittat metoden? Är det inte det du skriver? Istället för att släppa smärtan lös byter du till starkare asksort. Med lås! Då avgränsas den från andra tankar och känslor som du kan vila i. Briljant. Om man själv skulle lära sig den metoden och inte låta sin ångest bre ut sig utan bara packa den säkrare i onda tider. Sen sjunker den ju alltid igen och man kan köra med en nättare ask.
Läser, förundras och imponeras. Jag har så mycket att lära. Tack för att du delar med dig! <3
Här är storskogen: http://dl.dropbox.com/u/32854052/Storskogen.jpg
Det finns många olika sorters smärta och många olika olika sätt att hantera sin smärta, som ni ju beskrivit här. Det här med att låta skogens träd och sus ta hand om den eller stoppa den i en bra ask är ju förstås upplevelsen av smärtan. En rent fysisk smärta kanske det förhåller sig annorlunda med och då Gudrun finns mycket hjälp att få.
Min upplevelse av Gerds sista tid och mitt sätt att läsa din text överst i tråden Harpasione, får mej att mest tänka på upplevelsen av smärta och en "ickefysisk" smärta som bottnar i förlusten av många delar av livet. Och det är ju som sagt då träden och askarna kan komma till hjälp.
Håkan och Gerd: Jag undrar om inte det är just det som är poängen, att den mesta smärta är mängd med känslor. Av fruktan, vanmakt, vrede och så vidare. Och om man lyckas skilja ur dem så blir smärtan, den rent fysiska som du kallar den, lättare att bära. Eller kanske att gå in i? Som i acceptera.
Att träd kan hjälpa en att bära smärta tror jag. Själv har jag sett smärta bakas in i bulldeg... Om smärtförvaring i askar och lådor vet jag inget.
Nu ska jag ta en titt på storskogen. /Mattias
Heter duga... Så fridfull!
Jag blir ofta tung av skog. Men inte av den här! /Mattias
Fan,fan,fan Tina, jag står här och gör tårta för 50årskalaset imorgon och jag vill att DU skall vara med, inte på skype, här och dricka grogg!!!Jävlar räcker inte!!!!!
Fin storskog!Och en människa är så liten där,och överallt egentligen.Även om man ville vara stor,och klok.Och fixa allting.Men smärta och tårar skall man väl ändå dela med varandra?!Och visa öppet?!Vi tar så givet orsaker till varandras sorg.För att slippa bli delaktiga?Ledsna själv?Ett tag trodde jag att jag började gråta över min situation bara när jag träffade någon som ville trösta och förstod.Sedan grät jag varje dag av ingenting speciellt ett halvår.Sorgen och smärtan finns ju hos mig hela tiden men det skulle ju vara roligare att reglera,hantera snyggt,dölja snyggt,tala om snyggt och sakligt.Men man är ju bara en liten människa i storskogen.Man måste flytta till en ny lägenhet(när man kanske snart dör),man måste skiljas från allting(när man ville fortsätta att ha "roligt").Ändå tar man sorgen i förskott kanske alldeles:man kanske kommer att leva i minst 20 år till!Men sorgen är ju också där säkert ofta för att man inte får leva som man skulle vilja!!!!!Det är så sorgligt.Man försöker tänka på annat men sorgen överrumplar en hela tiden.Och ingen/ingenting kan trösta egentligen utom tanken på kärleken man har fått och gett;att man har fått leva ett innehållsrikt liv och njuta av det man tycker om.
Jag har skrivit "man" nästan hela tiden nu men menar förstås "jag".Och det är så stora saker det handlar om(i små askar och skrin),så personliga.Man kan ju inte veta varför den äldre invandrarmannen är ledsen!Vi kan ju inte veta om han saknar sitt träd,sitt klimat,sina gamla grannar,sin ungdom och spänst,mera vänlighet och mänsklig värme i Sverige eller vad som helst!?
S.Hawking sade ju i TV-programmet nyligen,att han hade otur(för över 40 år sedan,Tarans kommentar)att få ALS,men tur i ALLT ANNAT.Roligt att höra(upplyftande)och hisnande,när man funderade på hans livsuppgift om Big Bang för 13.7 miljarder år sedan.
Det blev långt trots att jag hade funderat länge.Andemeningen kanske går att hitta ändå?!Kram till alla från Taran
Men Taran, mer befriande och läkande än sorg finns väl nästan inte, om den får komma till uttryck? Är väl bara glädje som kan tävla med det? / Mattias
Mattias:Min sorg har inte varit läkande,i alla fall inte läkt mig!Den har inte befriat mig,den håller på att dränka mig!Vi hanterar sorgen olika!Jag tappade greppet för länge sedan,ändå så tror jag,att jag skulle kunna trösta alla andra!Och egentligen kan ju alla trösta.Se bara på alla fina kommentarer här på bloggen!Sorgen smittar ju inte,det kan gråten och skrattet göra./Taran
Ge det tid, Taran. Gråt läker! Den gör faktiskt det.
Du ska få se. :-) /Mattias
Funderade som Irving och tänkte att mest sannolikt pratar du om vanmaktens smärta (men kan såklart inte veta säkert). Om det är ångest och smärta som bullrar i din ask, så tycks det som om du ska behålla din ask av spån (svepask kanske?). Det som är så bra med levande material är att det släpper förbi, men bara lite åt gången. Tänk när vi gör saft och silar bärmassan, det vi får ut är saft och det mesta av bärmassan stannar kvar, just nu. Vi har en makalös förmåga att klumpa ihop all information och förlägga den till nutid, det är ett av våra bekymmer. Men om din ask nu pyser, så betrakta det som en gåva; det ger dig möjlighet att syna den ångest som kommer, den vanmakt, och fråga dig vem som beställt fram den? Vad kan det vara? Visst, världen är i fara, vi har snart peak everything (resurserna tar slut efter peak=topp) och stormarna kommer och går och krigen med dom. Men inte ska vi sätta oss och ge upp! Vi tittar på vanmakten och funderar på hur vi kan få energi av den! Och vi ser ljusen, överallt finns dom! Hur ska vi orka? Var ska vi få energi? Ur vanmakten och ångesten! De är inga främmande varelser från Mars (som i de amerikanska filmerna), de är part and parcel/delar av allas våra liv, hur vi än tvingas genomleva dem! Vi pratar på och säger massa saker (som jag nu..), men var och en av oss må ta energin och göra våra liv! Vi använder ofta vår energi för att korrigera och ifrågasätta varandra, varför? Vi har alla rätt, men om jag frågar någon hur jag kan sluta sörja, då måste den jag frågar kanske förstå hur det är för MIG, hur JAG kan sluta sörja (och inte hur HAN/HON kan sluta sörja). Ibland har vi tur, vi träffar någon som slutat sörja, så jag kan förstå! Vad bra! Ofta har vi otur, vi fortsätter sörja och alla goda råd rinner av oss. (Nu menar jag där sorgen blivit ett ankare, inte den högst naturliga sorg vi har lite olika tid efter det tragiska.)
"Men smärta och tårar skall man väl ändå dela med varandra?!", frågar Taran. Jamen självklart håller jag med! Vi måste hitta de bollplank som hjälper oss att hitta VÅRA lösningar, gräva fram MINA egna sätt att hantera smärta, t ex. Ingenting är konstigt, utom i huvudet på den som inte sett så mycket. Vi kan intet annat än förklara oss, men ska ändå dela.
Så tillbaka till vanmakt - när känner vi den? Ofta när vi tror oss inte längre kunna göra något åt vår bekymmersamma situation. Här vill jag dela något hoppfullt, det finns alltid något vi kan göra också om det inte alltid räddar livet på oss! Mest sannolikt ökar den känslan livskvalitén. Och får oss att vrida lite på perspektiven. Lyssna på Tranströmmer: "Två sanningar närmar sig varandra, en kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv."
Vill absolut rekommendera läsning eller lyssning till Anitcancer av D Servan-Schreiber, som ger otaliga exempel på livsvändningar, synvändor och perspektivförskjutningar (trots att den handlar om cancer och hoppfulla livsstilsförändringar i samband med det). Till sörjande vill jag länka till en dikt av Jens Björneboe, som jag hade lite svårt att förstå, men möjligtvis såg jag inte skogen för bara trän? http://www.youtube.com/watch?v=nAIee_6UJA8 Tack att jag får ta del av era tankar.
Norska är nu inte så självklart för oss:
LIKSKJORTEN (Jens Bjørneboe)
Hun gråter og gråter, den unge mor.
Hun gråter og gråter sig ned.
Og ingenting på den grønne jord
kan gi hennes hjerte fred.
Hun gråter i stykke hver tro og bønn.
Hun gråter til natten tar slutt.
Hun gråter over sin lille sønn,
sin lille, døde gutt.
Hun gråter i stykker sitt eget liv,
hun gråter sitt liv i hjel.
Hun gråter sig gammel og krum og stiv.
Snart gråter hun ut sin sjel.
Så kommer en natt, da står han der
på nakne, bare føtter,
skjønt alle vet jo at han er
i ro mellom rognens føtter.
Han står der søvnig og ser seg om,
han gnir sig med hånden i øyet.
Så liten og lys i det mørke rum,
så kold og våt i tøyet.
Og moren står opp; jeg ventet dig!
Så er min sorg da slutt.
Så kom du da igjen til mig,
min lille døde gutt.
Da sier han: Mor, av all din gråt
blir jeg så kold rundt kraven.
Jeg får ikke sove når skjorten er våt,
da ligger jeg våken i graven.
Hej, har du sett att du är omnämd i DN:s bilaga söndag, "berättelser om ALS och MS". De har nämt ditt sommarprogram däremot har de missat bloggen och att du skrivit en bok.
När jag läser undrar jag om det är den fysiska eller den psykiska smärtan som tar så mycket plats nu. Eller båda. Och jag önskar innerligt att det fanns något jag kunde göra. Jag saknar dig, att prata med dig. Även om jag ofta gör det i mitt huvud så kommer det ju inte fram till dig. Hur mycket jag än koncentrerar mig. Men ofta är jag hos dig i mina tankar, jag önskar du kunde känna det...
KRAM