Utkast: Dec. 7, 2011
Jag älskar körsång.
Undrar om kören uppskattar särskilt mycket att ha en sån där härligt känslosam tårdrypande handikappad på första parkett? Eller om det är störande?
Jag var med i en kör en gång.
Syster först. Sen vi. Sen bara jag.
ABF.
Vi sjöng och sjöng.
Uppträdde en gång med de andra körerna inom rörelsen.
Damer i röda västar som sjöng om "det lilla ordet solidaritet ".
Vi var inte så många.
Kanske femton som mest.
Eller tio?
Vi gillade vår körledare.
Mycket.
Han var sjuk ibland och kom för sent ibland.
Kanske allt oftare.
Tills vi en gång satt och väntade och hittade honom i vilrummet med en halvfull vinflaska.
Det blev ingen kör den gången.
Men nästa gång.
Vår kör var mysig.
På något sätt var det lite mysigt det där med vilrummet också.
Inget hymlande.
VÅR körledare hade ett problem.
Vi hade ett problem.
Kören ebbade ut.
Något år senare såg jag honom cykla i en park med sin dotter bakpå.
Jag tror att han fixade det.
Då vet du ju att man sjunger för den som lyssnar! Titta på detta om du har tid: http://www.youtube.com/watch?v=qq7ncjhSqtk Horowitz spelar i Moskva 1986. De får se en legend, de hör ett legendariskt stycke, det är Schumanns Träumerei, det är Sovjetunionen (subjektiva uttryck är höggradigt farliga och hålls tillbaka) och folk är fångna i de vanliga Sovjet-vardagarna. Horowitz spelar vackert, men inte felfritt (han är gammal), spelar ingen roll; man ser mycket publikuttryck här. Kan du avgöra vem som lyssnar innerligt? Man utgår också från att den som kommer för att lyssna, vill höra. Tvivlar du på att nån tror det om dig? För att du inte kan applådera med händerna? Du applåderar väl med ögonbrynen! Kan du skriva till kören efteråt (skjuta upp 'applåden')?
Härligt att du kan gå på körkonsert! Och fint med dina minnen av ABF-kören! Att sjunga i kör är verkligen fint, jag har inte heller gjort det på 8 år nu (annat än punktvis Valborg/Advent), saknar det.