Rädd? Det är väl bara Lille Skutt?
Två assistenter ska följa med.
Bara över dagen.
Resan tar två timmar.
Vi tar med all utrustning jag har hemma.
Hostmaskinen, inhalationer, sugen förstås, lång skarvsladd så vi ska kunna gå in och låna el var som helst under vägen.
Det är hostmaskinen och kompressorn till inhalationerna som inte går på batteri.
Väl framme finns ett dieseldrivet elverk.
Ändå är jag rädd.
Hur många gånger har jag sagt att man inte ska vara rädd+
Rädd för andnöd.
Jag vill inte dö av andnöd.
Rädd att detta ska vara min sista resa.
Låt mig iallafall dö på hemvägen, tänker jag,
Så jag hinner köra på den nya rampen.
Så jag hinner se sjön glittra.
Men om det blir lyckat, då kan jag göra om det igen under sommaren.
Då kan jag åka två timmar åt vilket håll jag vill,
med två assistenter.
Jag är inte rädd nu.
JAG förstår din känsla, trots helt annan diagnos...
DU ÄR MODIG...
Jag hoppas på att uppbringa DITT mod...
Få se sjön glittra....
IGEN.
Underbara tanke !