Jag ser det för min inre blick. Blir varm och glad av vad jag ser. Eller om det är ditt sätt att berätta. /Mattias
Fint att likna rentvätt! Åtminstone finare än att likna handikappad..
Och jag håller med Mattias, av dig blir jag varm och glad!
Jag gissar att du fått ändra uppfattning om mycket under de här åren.
Det gäller att gilla läget och inte lägga för mycket kraft på att ha förutfattad mening om hur man tror att omgivningen uppfattar en.
Man får ta dagen som den kommer och problemen när de dyker upp.
Jag tycker det är skönt att inte vara tonåring och behöva gå barhuvad och i tunna strumpor och högklackade skor, som man gjorde när jag var ung!
Har en svärmoster som är över 90 år. Hon gör som O rekommenderar - gillar läget. Frågar man hur hon mår säger hon glatt "jodå, här är inga fel som fattas". Just nu har hon just börjat kunna äta lite med sked, efter att ha fått nöjt sig med sugrörsföda ett tag. Hon råkade nämligen trilla i backen för några veckor sedan ("vad jag nu skulle där och göra"). Hon slog i munnen, slog ut några tänder och fick fläskläppar som sitter i fortfarande. Tur att folket runtikring lyckades få iväg henne i ambulans, själv tyckte hon ju att det var bäst att gå hem och kurera sig själv. Igår berättade hon att det blir tandläkarbesök idag, de ska dra ut det som är kvar av de sönderslagna tänderna. Huga. Hennes egen kommentar "Vi får se. Jag tar en dag i taget."
Som om man kunde leva på något annat sätt? Fast ändå är vi en del som tror det går. Som tror att det går att planera, går att räkna ut hur ett eller annat ska bli.
Inte visste du att du skulle färdas i permobil, förklädd till tvätthög. Eller att du skulle bli författare och en stor idol för många. Det ena för jävligt, det andra helt fantastiskt. Inget visste vi förrän det var dit du kommit.
Att lär sig koppla bort den allvetande hjärnan, det är väl vad den i stor utsträckning handlar om, vägen till visdom. Tygla den, låta den vara bra på det den är bra på, men inte ta över. Hjärnan alltså. Bra att vara intelligent, men bättre att vara det på ett intelligent sätt. Där kommer dina frågor in, Franck. Ställa frågor är bra. Det gör jag till mina barn, såhär t ex: "Varför är du så fin?" Det ger inget utrymme för ifrågasättande, vilket motsvarande påstående gör: "Du är fin!", som lätt leder till: "Är jag faktiskt det?".
Bästa frågeställaren, och utvecklaren av den filosofi din svärmoster tycks ha utvecklat på egen hand, Ylva: Byron Katie. "Älska livet som det är." Knepigt översatt titel, låter för töntigt på svenska. Originaltiteln är koncisare: "Love what is." Vänder på alla stekar! Lämnar inga stekar ovända! Härmed rekommenderad. /Mattias
Det ÄR filtsäsong! Vid en given tidpunkt är man bergsäker på en grej, när tiden gått har man helt ändrat ståndpunkt. Är det jag eller punkten/grejen som flyttat på sig? Är det bra eller dåligt? Har jag gett upp upp eller har jag bara ändrat mitt sett att se på grejen? Har tiden bara gått? Har jag mognat? Har jag blivit förnuftigare? Jag skulle vunnit jeopardy!