Forts.

Men det FINNS ju ingen gud!

Det är DÄRFÖR jag ska bita mig i läpparna
och förlora min familj.

Jag KAN inte bli frälst
hur mycket jag än lyssnar på Jan Sparring och mia marianne och Per filip.

Förlora min familj?

Jag är ju inte med.
Jag ser på när mina barn växer upp.
Som en pappa som ser sitt nyfödda barn genom en glasruta.

Och snacka ingen skit nu.
#1 - - Franck:

Vem kan skildra ett helvete? Ja, inte den som inte är där. Vi, som inte är där, tenderar ha våra synsätt och snackar väl oftast skit. Sett ur helvetesperspektivet.

Gud seglar inte omkring med Jan Sparring i himlen. Du är Gud. Gud är i helvetet, den du. Det är så fruktansvärt det som händer dig, det finns inga ord. Från oss. Men du har orden, du skriver därifrån. Pappan och glasrutan.

Jag förlorade min pappa när jag var 18, innan jag hann fråga, innan jag blivit vuxen, innan jag kunde förstå vad han egentligen såg. Tänk om jag kunde sätta mig vid datorn och fråga honom: Är det sant det dom säger om dig..? Det måste vara tortyr att inte få vara den mamma, du är, i alla aspekter!



En av dina poetryslam-kollegor var nyss med i programmet Våga tala (en slags gudstjänst kl 11 i P1). http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=945 Men vänta! Det är inte Jan Sparring (fast han är säkert med på ett hörn såklart, han med). Det är du, jag, Louise Buenafe Mistén, ett piano, röster, dina närmaste, alla här och alla andra. Ingen av oss behöver säga nåt om det, hänga på oss tecken. Det är vår hemlighet. Jag kan bara önska att du inte släpper. Om du ändå måste det, för att du inte kan annat, då är det väl så. Men jag kan bara önska att du inte släpper.

#2 - - Maggan:

Åh, du är nere i en svacka nu, då känns allt för djävligt men jag önskar så att du kan börja kravla dig upp igen, en liten, liten bit i taget. Svårt tycks så livet ibland och svårt att finna någon tröst men jag hoppas att det vänder snart och att du finner tröst i något, hur litet det än är...

Kram och en puss på pannan

Maggan

#3 - - maria:

Du är så arg o så ledsen, jag hör det o jag känner det. Fast jag är nån helt annanstans.

#4 - - Ida:

http://www.youtube.com/watch?v=mbq4II_EOvE&feature=player_embedded



1. If you're in pain I will be there to comfort you If you're in sorrow I will become your tears.

2. When you're walking the harsh path In this dark night, I will, I will become your lamplight

When you feel hollow and alone, I will be your friend

3. I am your brother, always. I am your friend.

I am your song, always. I am, I am your joy.

When I feel all alone, who will be there to comfort me? You

Jag skulle vilja prata med dig över mail.Går det?

Hittar ingen mailadess här. Om inte så ska jag tänka efter en stund och prata allvar sen om det är OK för dig.

Igår åkte jag förbi en brandplats och kände hur minnen från 10 år tillbaka välde upp. Den som inte varit där förstår inte och så är det med förtvivlan i livets värsta stund. Jag skulle vilja ta din förtvivlan på fullaste allvar och svara utan skitsnack men det vore bättre med mail och inte bara några rader här. Så vill du ta en match med dina frågor och påståenden om Gud så finns jag här. På allvar.

#5 - - Hyrestanten:

Det finns inga ord. Det ÄR så hemskt. Vidrigare än den värsta mardrömmen. Spelar ingen roll att jag har en tro. Ditt öde blir inte på något sätt varken förklarat eller mindre hemskt.

Alla varma tankar till dig!

#6 - - Mooseeyes:

Svårt detta med skrivet. När sportkommentatorerna låter upphetsade och glada är de i själva verket ganska oberörda, säger de; alltid med en fot utanför skeendet där de är medvetna om tid, rum, sändningstider och radioteknik. Men professionella nog att låta extatiska och glömska av allt. Det är så det funkar. Måste funka.



Så när du skriver som du gör, finns det en del i dig som inte tror på vad du skriver? Du koncentrerar tvivlet till det yttersta och skickar iväg det? Kvar blir en liten känsla av att allt nog ändå inte fanns med i paketet; ett litet hopp, en liten reservation: "Jag kan ha missuppfattat".



Så brukar det vara för mig. Jag skickade nödrop för några veckor sedan, men så fort det var gjort började jag reda ut situationen.



Fast din sits är förstås värre. Även om det inte är så meningsfullt att jämföra liv på det sättet.



Men att försöka hjälpa, trösta, förklara, så här på håll... Det går ju knappt. Inte som att hålla handen eller sitta vid någons sida, så länge det behövs.



Jag önskar bara att jag kunde föra vidare det en vis person har lärt mig, och delvis min egen erfarenhet också. Att vi är inskrivna i något så mycket större. Att våra liv här och det vi genomgår är flämtningar bara. I långa loppet förlorar vi inga nära eller kära ur sikte; de dör, vi återses, vi lever nya liv tillsammans. Så tror jag. Det dämpar smärtan att tänka så. Sanning? Tja, för mig faller det sig naturligt att tro så. Men då är vi ju nere på det mest personliga, där var och en måste svara själv. "Min gud min gud varför har du övergivit mig?" Du är inte den första eller sista som tvivlar.



Men alla förklaringar riskerar att bli förnumstigheter. Det är inte som att hålla handen.



Ber för dig gör jag, nästan varje dag. Idag ska jag försöka fokusera mig lite extra, det lovar jag. Säkert flera andra också. Vi är med dig. Ensam är du inte, /Mooseeyes

#7 - - Mooseeyes:

Äsch vad menade jag egentligen... Jo, att det här är något du måste reda ut själv. Allt vi säger lär malas ner till kategorin "skitprat" i ditt tvivels stora kvarn.



Själv försökte jag låna lite auktoritet av en person som vet mer än jag och är visare än jag, och som jag tror du har en aning om vem det är.



Därutöver kan jag bara säga: Du är inte ensam. Vi tänker på dig. Några av oss ber för dig. För vad det är värt, när tvivlets kvarn mal och mal.



"Var stilla var tyst och vänta" skrev Gunnar Ekelöf, vad han nu menade med det. De orden kom för mig nu.



Kanske något väntar på att uppenbaras, Tina.



Jag tar risken att bli skitpratklassificerad. /Mooseeyes

#8 - - O:

Inget skitprat! Varma tankar? Vad hjälper det?? Hoppas du hittar något nytt delmål att kämpa dig fram mot.

#9 - - Ylva La:

Jävla jävla jävla ALS

Jag räknar minuter i natten med dig

och fortsätter drömma (bokstavligen) att du blir allt friskare.



#10 - - Lisa:

Men jag tror. På en Gud som tror på dig även om du inte tror på honom.



Jag minns att du skrivit om Tomas Sjödin tidigare. Jag tror att du och han skulle kunna ha ett givande samtal nu. Tänk att han har sett två barn gå igenom något som liknar det du lever i just nu. Han har förlorat familj, förlorat hopp, och måste tänkt som du, att någon där uppe inte gillar honom. Jag har hört honom tala om hur han tvivlat på Gud. Men han återkommer och fortsätter "luta åt Gud". Här är hans och hans hustrus trosbekännelse:



'Vi tror på en Gud i botten längst ner i all synd och bråte och maktlöshet. En som aldrig sviker sin post där.



Vi tror på en trött och gammal Gud med oro i blicken och sorg i hjärtat, som lägger allt åt sidan för ett barns skull.



Vi tror på en Gud som ligger vaken om nätterna och lyssnar, som är redo att rycka in när livet krampar.



Vi tror på en Gud med värkande rygg och långa armar som burit sitt barn genom nätter och dagar.



Vi tror på en Gud som själv har förlorat ett barn och som sörjt det i tusen år.



Vi tror på en Gud som bor i vår nöd och vår oro, en Gud med ont i benen själv.



Förresten.'



Jag ber för frid.

#11 - - Anonym:

Franck skrev så fint, så allting blev sagt och ingenting kvar att säga!? Jag läste häromdagen om humor, och några roliga citat, som fick mig att tänka på dig!? W. C. Fields var inte Guds bästa barn, men han hade ganska naturalistisk humor eller vad sägs om följande citat av honom: "Bättre en rövare i tallen än tio tallar i röven", eller " Börja var dag med ett leende, så har du det överstökat" . Ja, inget skitsnack :" Även om världen går under i morgon, och Jesus kommer tillbaka då, så planterar jag mitt äppelträd idag",sade Martin Luther. Det åtminstone var litet i samma ämne som dagens epistel, och jag ber för dig varje dag i fortsättningen också, typ så här: Ära, lov och pris åt Khanen Harpasione! Hell!/ Kram

(naturligtvis är bönen omarbetad efter " Polovtsiska danserna" ur operan " Furst Igor" av Alexander Borodin, men är trogen originalet;))

#12 - - Taran:

Mitt namn blev nog censurerat, för jag skrev det! Det påminde mig om de hemska orden (riktade till mig!!) : "Vad du ej klart kan säga vet du ej:med tanken ordet föds på mannens läppar: det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.Uuuuut luver! Vad är det du dillar om? Du kan ju inte uttrycka dig!"



Fast Harpasione, jag försöker lära mig här hos dig även om jag känner mig som torparen i lumpor, svulten och böjd. Tur att Google finns, så vi dementa torpare kan puttsa till vårt yttre en liten aning;)

#13 - - Franck:

Vem har varit så elak! Vi uttrycker oss alla så gott vi kan; ibland blir det bättre, men ibland förstår inte dom andra! Sitt där du på din farstutrapp, torpare, på nästa trapp sitter jag, och bortom denna trappor i all oändlighet (ända bort till handlarns trapp), där vi sitter och försöker se vad det stod på lappen vi alla fått. Vi talar och tänk, när jag tror att jag förstår att du menar väl, då är du förstådd! En del av oss misstror och ser på oss under lugg, men det är bara för att de kanske glömt vad det stod på d e r a s lapp.

Vad var det nu det stod?

#14 - - Mooseeyes:

Vi hjälps åt. Tycker för egen del att jag skriver så himla bra ibland. Då drar jag hela tåget, får jag för mig. Ibland kommer det bara strunt ur fingertopparna. Då är det ofta nån annan som finner formuleringarna.



Det här, märker jag, är bland det svåraste för mig att ställas inför: andras tvivel och vantro. Då blir det mest blurr från mig. Jag har min egen övertygelse, men den är inte så lätt att kommunicera. Och ju mer man försöker, desto mer skrikig evangelism blir det av det hela. Läs pannkaka. Jag får fundera på vad det har att betyda eller vad som kan göras åt saken.



Men som sagt var: ett fint lagtempolag är vi. Ni andra skrev bra.



Och du Tina: Kom igeeeeeen va! Du kan klara det! ropar Byggare Bobs alla maskiner i kör. /Mooseeyes

#15 - - Monica:

Jag tror inte heller att det finns någon gud. Kan inte riktigt förstå alla förklaringar och bortförklaringar till allt elände som händer. Man kan ibland höra åsikter som att "det finns en mening med allt". Tyvärr, jag kan inte se en mening med att t.ex barn svälter ihjäl eller får cancer. Men vi får ju alla ha våra åsikter om det. Tina, i ditt förra inlägg skrev du "nere på min botten". Det känns som att du verkligen hade tappat fotfästet. Jag hoppas att det "bara" är för stunden. Någon, om det nu var här i kommentarerna skrev en gång: När man har nått botten,finns det bara en väg att ta sig, och det är uppåt. Ganska kloka ord. När jag läser din blogg, försöker jag att sätta mig in i din situation, men hur tusan ska man kunna förstå på riktigt hur du har det. Det måste ju vara så nära helvetet som man kan komma. Ändå måste du ju ha en otrolig inre styrka som orkar att hålla din blogg vid liv och som har skrivit boken, och som framför allt inte bara skiter i allt. Du bryr dig,tänker och funderar. Du kanske inte ser på dig själv som vi andra ser på dig, men du är beundransvärd. Inte många skulle ha fixat det så långt. När det sedan gäller saknaden av din familj.......Jag vet inte vad jag ska säga. Dom finns ju där för dig, även om det är på ett annat sätt. Du ser dom, dom finns där, men ni har ett annat sätt att leva tillsammans än om du hade varit helt ok. Hoppas att du finner ny styrka, någonstans. Stor kram till dig, Monica

#16 - - Skramlan:

Jag tror ju på Gud och ber varje dag och finner styrka i detta. Har gått igenom och går igenom div jobbiga grejer och själv har jag stor nytta av min tro, försöker hämta kraft och styrka och finna ljuset. När jag är i svåra situationer eller när något krånglar brukar jag försöka tänka efter: Vad ska jag lära mig av detta nu då? Min gudstro har inget att göra med vare sig Jan Sparring eller Mia-Marianne. Kyrkan kan vara trevlig och rogivande att gå till men för min del kan jag lika gärna finna lugnet med Gud var som helst.

Sen får andra tro och tycka vad de vill. Tänker inte heller komma med tröstande ord för vad skulle det vara för något? Det jag av hela mitt hjärta önskar är att något botemedel kommer för als och andra svåra sjukdomar som ingen skulle behöva genomlida.

#17 - - Taran:

Som jag dillar skulle orden ha kunnat riktas till mig också, men du kanske skojar Franck?!? Det var ju Hans Högvördighet biskop Esaias Tegnér i Växiö, som uttalade dessa hemska ord till en arm torpare som bad honom om någon ynnest eller nåd ( har jag läst). Senare valde han två av meningar i ett promotionstal, som han höll på att skriva just när detta inträffade. De två blev ordpråk med tiden: "Med tanken ordet föds på mannens läppar" och "Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta".



Jag ber om ursäkt, om jag orsakade missförstånd! Det var verkligen inte meningen!!!



PS. Jag slutade med slemlösande mediciner för ett år sedan, har bara luftrörsvidgande, kortison, och koksalt. Jag läste då någon avhandling om detta och ville prova, när jag höll på att kvävas av allt slem! Men kan inte hitta avhandlingen mera!? Och jag har inte respirator ännu! Men mina andningsmuskler( och nerver) håller på att förtvinas totalt, så ventilatorn lär få bytas till respirator så småningom. Och så har jag svår astma ovanpå allt annat roligt, så man kan nog kanske inte jämföra rakt av. Men varför skall man , egentligen, med hjälp av slemlösande mediciner öka på slemproduktionen? Och sedan lida av att hosta upp det! Nej, jag skulle vara i respirator nu om jag hade fortsatt, för jag har ingen upphostningskraft i mina bålmuskler/ andningsmuskler. Jag har inget slem nu, när jag använder de andra medicinerna regelbundet( 3 och 1 gång per dygn). Ville bara säga det, jag vet inte om man måste finna sig som slemproducent i respiratorn? Förr sprutade man koksalt i trakeostomin före sugningen, men det såg ju inte så lättsamt ut det heller för patienten. Och jag vet inte om pneumonirisken som sagt.Du vet ju säkert mycket bättre, Harpasione.

#18 - - Irving:

Nej, inget skitsnack. Jag tror på en Gud, men allt är inte rättvist iallafall. Jag får ångest bara av att tänka mig att inte få vara en del av mina barns liv. Och jag orkar inte tänka på den dag du inte finns längre. Men inget hjälper, så jag försöker bara tänka på nuet.

Kram

#19 - - Mooseeyes:

Detta med Gud... Den knuten löser vi aldrig. Åtminstone inte såhär, i kommentatorsfältet till en blogg. Men "det finns JU ingen Gud", det tycker jag är magstarkt. Som om nån kan veta. Det kan bara betyda "den gud som JAG har definierat och ställt upp villkoren för, den finns tydligen inte".



Att förneka Gud, det är att förneka den gud man själv definierar, är det inte så? Gudsförnekarens dilemma. Ju mer man fokuserar på Gud, i syfte att förneka honom, desto tydligare syns han. Att som Christer Sturmark ägna sitt liv åt att förneka och säga "inte Gud, inte Gud, inte Gud" - det är bortkastat; på bara lite avstånd låter det som: "Gud, Gud, Gud!".



Men den troendes dilemma är precis detsamma, bara spegelvänt. Ju mer du pratar om Gud, desto mer förminskar du honom/henne/henom. Gör henom begriplig, vilket är just vad Gud aldrig kan bli eller vara. Så gudsbejakaren blir förnekare, och vice versa.



Så där sitter vi vackert. Med munlås, båda sidor.



Men om vi inte pratar om Gud alls, utan om en mening? Jag tror att vi lider av en förfärlig närsynthet beträffande det egna lidandet. Därför att livet här är allt vi ser (de flesta av oss), och allt vi tror oss har. Men om man tänker sig; bara tänker sig, att vi är eviga varelser som antar olika skepnader från tid till tid; ser då inte lidandet annorlunda ut? Mindre alltomfattande?



Man kan också vända på teodicéproblemet och fråga: Om ingen mening finns, vad är det då alls för mening? Med allt vi gör för att förbättra våra egna liv, och medmänniskornas? Går det alls att leva över en sådan avgrund?



Allt detta sagt på den rationella planhalvan. Fast det inte alls är där svaren ska sökas, egentligen. Man kan på sin höjd resonera sig fram till en liten öppning, som ger intuitionen rätt att söka svaren på sina villkor. Och sen söka efter dem där.



Om jag säger att jag har hittat några av dem i meditation, kommer de Überrationella att svara: "synapser blott, kemiska substanser får dig att se det som inte finns". Men se det tror inte jag. Å andra sidan: ett sånt köttben vill jag inte kasta till dem. Så jag tiger med vad meditation har lärt mig om lidande.



Och nu står vi vattendelaren. Jag tvingas säga som andra troende: Ge det en chans! Be och meditera. Se själv vad som händer.



Men jag säger samtidigt: gör det själv! Se upp för samfund och präster, i alla dess skepnader. Mig själv inkluderad. /Mooseeyes

#20 - - Mari:

Tack Mooseeyes för att du uttryckte sådant som jag själv hade velat säga! Det låter så platt, men känns så starkt att Gud finns med i allt som händer och vill ge oss kraft att klara oss igenom de situationer vi hamnar i. Lidande är inget som går att förstå sig på. Jag tror ändå att människor kan hjälpa varandra att orka med lidande och att Gud ytterst är den som tar emot. Även in i döden.

#21 - - Franck:

Taran! Jag tog dig på orden, men det gör inget ("Det påminde mig om de hemska orden (riktade till mig!!)" :citat o s v). "Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkte" kände jag igen, det andra trodde jag var ett citat som någon slängde på dig. Och så var det du själv! För om det h a d e varit någon som sa så, så tycker jag så. Vi sitter alla på vår förstutrapp, så Torpare vi är, och söker våra ord (ända bort till handlarns trapp där ju Ferlin sitter och söker sina ord (Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet. Så sitter du åter på handlarns trapp och gråter så övergivet. Vad var det för ord - var det långt eller kort, var det väl eller illa skrivet? Tänk efter nu - förrn vi föser dej bort,du barfotabarn i livet.")).

Det spelar ingen roll vad vi säger om Gud, ingen av oss kan rimligtvis ha mer rätt eller fel. Så kan vi tro och tänka som vi själva vill.

"Some people say, "How can you live without knowing?" I do not know what they mean. I always live without knowing. That is easy. How you get to know is what I want to know." Richard Feynman, Nobelpris i fysik, 1965

Men för mig är det så självklart att kärnan i vårt mänskliga liv måste vara omsorg och att hålla lågan inom oss levande och synlig.

#22 - - eva:

Nej, det gör det ju inte.

Och inte ens de som tror att han finns

räknar med att han skulle besparat dig detta.

Ja, några tror att du kunde ha ingått i en exklusiv skara här på jorden och dessutom återuppstått på den yttersta dagen.

Men alla de andra hade fått als och cancer.

#23 - - Håkan, utan Gerd:

Själva livet går vidare.

Karl Gideon Gustavsson, min morfars bror 19 år gammal passagerare i tredje klass, följde med Titanic i djupet när han var på väg att hälsa på sin syster i Amerika. Jens, Gerds och mitt första barn dog 200 dagar gammal i min famn. Gerd dog för tre och ett halvt år sedan när jag satt maktlös vid sidan. Vad är meningen med detta? Jag ser inte och söker inte heller någon mening i döden eller lidandet. Det är livet som är meningen!

OK, vi ser alla olika meningar med livet. Från att det finns ett yttre högre mål, ett syfte med vars och ens och allas liv; Till att meningen är i nuet och hur vi upplever det tillsammans med varandra. Det ena kan tyckas obegripligt och alldeles för tillkrånglat, det andra lika obegripligt speciellt i tillfällen av sorg och plågsamheter. Men jag tror i alla fall att meningen med livet är själva livet. Att var och en av oss och alla medvarelser får bära livet en tid. Då blir själva livet evigt. Vad meningen med plåga och sorg är förstår jag inte men jag försöker, som Luther, att lyfta på hatten och gå vidare när jag inte begriper.(Det kan ju vara så att det inget finns att begripa!) "Detta livet övergår mitt förstånd" som Kolingen sa om lusen på huvudet.

En sak till. Det är ju för jävligt att du, och Gerd, inte får leva och se era barn växa upp. Men det är lika jävligt för oss att mista er! Och detta är allas vår lott, att mista dem vi älskar. Inte så kul men det har vi gjort i alla tider.

Och livet går vidare. Det gör faktiskt det!

#24 - - Taran:

Franck! Jag blev så ledsen för att jag hade formulerat mig så dåligt! Kände mig verkligen dum.Jag blev doch glad över din rektion till mitt försvar ;) men det var inte meningen att vilseleda.

Alltid( nästan ) när jag läser Francks härliga formuleringar så vill jag skriva ner någons dikt, som jag tycker passar in här, och nu (bara ngra verser här):



" Lärkans drill i skyn:

ett förfluget kommatecken

ur en aldrig skriven konsthistoria ?

Glädjen över konsten

när den kommer ut

också som en fågels glädjetjut

över sitt eget tjut av glädje ?

Glädjen över konsten att bara finnas till ?



Gränsen mellan halva livet

och den andra halvan

suddas långsamt ut.

Vi äger, sent omsider,

hela vårt liv.



Denna domning. Ett jag: en gång

någonting som bottnar också

i ljusets och tidens brunn.



Låna mig din mun och säg:

döden är det förflutnas blomning.

Inget liv på någon annan sida nuet.



skrev Werup i dikten "Ännu en dag vid Haväng"



Jag upptäckte när jag skrev att det är svårt att hålla med hela vägen, men det är ju så, när man umgås med människor: man tycker olika tex. om Gud verkligen hade hustru, som hette Ashara ?! Som har blivit "bortretuscherad"! Var kristendomen från början polyteistisk med många gudar? Jag tänker på de många namnen på Gud: Baal, El, Jahve; och Ashera var hustru till El. Sedan ville man inte ha någon kvinnlig gud och helt enkelt berövade kvinnan makten och började förtrycka henne?! Intressanta teorier från religonshistoriker och forskare i Israel och i andra länder tydligen också. Dessa teorier åtminstone delar tronen jämlikt, så människor med tid slutar kalla Gud för "han", kanske?

#25 - - Mooseeyes om det kvinnliga och döden:

Anita Goldman har skrivit intressant om det där, Taran. En bibelläsning som spanar efter vad som bekämpas i texten, den tidens spöken. Ofta kvinnliga. Miriam, Moses och Arons syster t ex. Var nog långt viktigare i en tidigare version av berättelsen. Hon måste vara med, var alltför känd för att tigas bort; ingen hade köpt den historien. Men hon måste ges en maximalt reducerad roll. Med flera; minns inte på rak arm. Enligt Goldman, "Våra bibliska mödrar" tror jag att boken heter, visst? Gärna för mig, låter som en vettig tolkning. Ingenting blir ju till av en slump.



Hela bibeln är ju så kantrad åt det manligas och höger-hjärnhalvigas ("I begynnelsen var ORDET") håll att den blir enkönad och alldeles ointressant, tycker jag. Ja, "ju" säger jag som om det var självklart; för mig är det det; hur kan NÅGON tycka att bibeln är stor litteratur, eller stor andlig vägledning?



SJÄLVKLART - väl? - hade det kvinnliga en helt annan plats i kulten längre bak i tiden, och självklart måste gudinnorna återinsattas i kosmologin. Ett tecken i tiden att just det skedde med Calypso i Pirates of the Caribbean; tredje delen; råkade se den igår just. Ja, och att huvudhjältinnan i den filmen var ju en hjältinna, med både svärd och kjol. Det rör på sig!



För övrigt har jag svårt att förstå hur någon inte kan tro på evigt eller åtminstone återkommande liv. Är det inte, för många, mest en ursäkt för att slippa befatta sig med pinsamheter? Sånt som vår tid, som tror sig upplyst, har dömt ut som skrock och dumt? Tända rökelse och ljus, läsa Pablo Coelho, bete sig som en fåne...



Nej, bort det, kom kalla död (Vad DET nu är... intigheten... Är det mer begripligt än liv i någon form?) /Mooseeyes

#26 - - Skramlan:

Jag själv är fullt övertygad om att avlidna personer kan meddela sig med oss, har själv upplevt några sådana saker men folk tror ju att man är tokig om man pratar för mycket om sånt.

Jag tror även på skyddsänglar som vakar över oss här på jorden. Men vetenskapen kan ju inte bevisa allt sånt här så därför ska det alltid bortförklaras med att det är påhitt från folk som upplevt ovanliga saker. Det är synd att vetenskapen ligger så långt efter.

Det sägs ju även att originalbibeln inte alls var lik vår nutida för den har skrivits om. Från början sägs det att detta med evigt liv togs upp i originalet men att det skulle mörkas senare så det skulle passa så den skrevs om. Det är i alla fall vad jag har läst.

#27 - - Maggan:

Jag vill gärna tro på en Gud och ibland känns det så. När jag sitter i en kyrka så känner jag en stark närvaro av något heligt. Svårt att förklara. Jag känner mig som en liten viktig del av det stora. Sedan har det ingen betydelse vilken kyrka det är, det kan vara Sacre Coeur i Paris, en katolsk kyrka i Polen, en svenskkyrka på Cypern, jag känner samma vördnad i alla kyrkor. Och jag älskar att gå in i kyrkor på resor. De är så vackra, alla symboler och ikonbilder och tända ljus. Men jag har aldrig haft någon Gudsupplevelse, som den en del bekriver, att de blivit drabbade av Gud. Är lite avundsjuk på glansen i deras ögon...

Samma upplevelse av helighet kan känna när jag ser buddistmunkar komma vandrande i ett främmande land.

Åsa larsson, vår framstående deckarförfattare sade i Babel att hon börjat läsa Bibeln och fann mycket bra iden, men naturligtvis också mycket dåligt, ex kvinnoförtryck som hörde den tiden till.

Detta låter tröstrikt: "Omsluten av hans ljus med hans hand i min", och "han ser mig som den jag verkligen är"

#28 - - Christer:

Alla skriver så bra saker. Det kan inte jag. Men jag Håller fullständigt med dig Harpasione. Det spelar ingen roll vad vi försöker skriva till dig som tröst eller hur vi ser på livet... du lever i en tillvaro som är i avsaknad av en Gud. Till och med jag som är ateist vill inte leva i en sådan tillvaro...



Tänker på dig och önskar att jag inte pratar skit.

#29 - - Birgitta:

Jag skulle bara, som på facebook, vilja klicka "gilla".

#30 - - Raggoparden:

Mia Marianne och Per philip?

Det minskar väl snarare frälsningssannolikheten lyssna på sånt ;)

#31 - - Taran:

Jag var tvungen att gå upp och skriva några ord om " i avsaknad av en Gud" !! Nej, det är du inte Tina!! Din godomliga gnista finns kvar, Gud bor i dig någonstans eller överallt. Du kanske redan tänker på andra saker, men jag kunde inte sova utan att komma hit. Jag tyckte Irving skrev bra om din klokskap och dina prövningar och jag kan också tro, att du föddes med hög kapacitet, hög utmanings- och prövningsfaktor och en enorm kapacitet att hantera ditt liv och lärdomar av detta exemplariskt!!



Din utmaning i Afrika hade varit mycket lättare, kortare och säkert så också mindre lärorik, så du "valde" nog en hög svårighetsgrad egentligen genom att välja ett liv i Sverige. Jag använder ordet välja eftersom jag tror på flera liv och på själens möjlighet att välja svårighetsgrad och förutsättningar för att klara kurserna!! Alla förutsättningar som du behöver och mår bra av under din utbildning ges till förfogande, och alla Guds förlängda armar i form av familj, vänner, kompisar, grannar, människor man möter och samtalar med ger kärlek stöd uppmuntran tröst praktisk och teoretisk filosofisk och religiös hjälp när du en behöver. Bara att ha en familj, barn är ju en gudagåva som du har fått pga dina goda gärningar och för att passa in i lösandet av alla utmaningar du valt. Alla pusselbitarna finns på plats, väl planerade och organiserade enligt ett godomligt mönster, om man så vill.



"Love is where you find it". Jag måste lägga mig nu, ville bara säga att Gud är med dig, hela tiden!

Det är en stark övertygelse som ger mig tröst, när det gäller dig Tina, och naturligtvis har jag hjälp av min gnista alltid.

#32 - - Maggan:

Fint skrivit Taran och ni andra också. När så många strålar samman och skriver sina tankar blir det till något stort. Absolut inget skitsnack

Jag tror också att du Tina bär på den gudomliga kraften inom dig /Kram

#33 - - Mooseeyes blåser upp ballonger:

... och skickar iväg serpentiner till Irvings och Tarans ära.



För precis så tror jag också. KAN det var annorlunda; skulle universum vara skapat på djävulskap och inte för något gott? Nej, det tycker jag är en orimlig tanke. /Mooseeyes

#34 - - Helena:

Kloka tankar och vackra formuleringar.... Och inte har jag så mycket att tillägga just nu. Mer än att jag läser och begrundar och slås av tillvarons skarpa kontraster mellan kraft, mod, glädje och så alldeles intill det nattsvarta, förfärliga och hopplösa... Och vilken förunderlig kraft det finns i det levande, på alla möjliga plan, i människor och mellan människor - för min del oavsett Gud eller inte... Eller om det är just det som är det "gudomliga" ? Jag grunnar vidare...

#35 - - Taran:

Du har ju tidigare berättat att du biter dig i tungan också. Jäkla smärtsamt vilket som! Har du fått testa någon bettskena eller kan du inte ha en partiell skena eller en relax- skena, som skulle göra bettet litet lindrigare? Relax låter iaf härligt ;)

#36 - - Franck:

Ni skriver ord som lägger på plats! För att det ska vara värdefullt i livet, behöver man inte bli glad, glättig eller lycklig. Ofta känner vi vad som är värdefullt och om vi inte gör det, tar vi hjälp att fundera kring det, eller så väntar vi in oss själva. Alltför sällan väntar vi in oss själva. Mindmappar vägen tillbaka. Hur var det nu jag gick? Jo, vid busken hemma på gården, där ligger den grejen, när jag hunnit till Kompisen, där ligger den grejen, vid Konsum ja det är ju den grejen, vid skolan, det där. Och vidare. Vi kan kanske lära oss gå tillbaka hem?

#37 - - Mooseeyes:

Här en film om en som får hjälp att hitta hem:



http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/samhalleochpolitik/ojvilkenvecka/article14669513.ab?start=1828



Var det så du menade Franck?



Mooseeyes

#38 - - Taran:

Det var bra Mooseeyes !! Passade med Gud och allting, och kärleken! Det fanns en väg...och den finns kvar.

#39 - - Franck:

Sagolikt, Mooseeys! The Quickenning Art! Välgjord! Sacks med på ett hörn minsann. Men igen, the quickenning art.

Nej, jag menade att mindmappa/komma ihåg en process i huvet genom att läggas ut vägen i en konkret och känd väg man kan utantill (brukar skolvägen eller liknande, som man kan utan och innan). På olika 'stationer' lägger man nåt man vill komma ihåg (så många stationer som grejer man vill komma ihåg). Så kan man minnas litteratur inför en tenta också. Så det är nåt annat.

Men musiken, det levandegörande, så fint! Tack för länken!

#40 - - Mari:

"I feel band of love" - underbart:)

#41 - - " Livsnjutaren":

Ska leva tilsammans med mina barn och prioritera dem så länge jag kan vara delaktig!!!!Blir ledsen,,,, när jag läser hur du har de!Har försökt inbilla mig själv att det räcker med att vara iakttagare för jag vill vara med så länge som möjligt! Livet är orättvist....har inga tröstande ord till dig men uppskattar din uppriktighet!

#42 - - Anonym:

Skulle det inte på flera sätt kunna hjälpa att flytta hemifrån? Istället för ett dagligt dåligt samvete för att de inte orkar prata i långsamt tempo nån längre stund kan ni övergå till själskontakt, via mejl och fejan. (Som den kontakt vi får ha med dig.) Skippa bloggen om du har begränsat med skrivork.



Jag har ju tvingats gå ner till halvtidskontakt med mina barn. Jag trodde att det skulle vara hemskare än det blev, men det beror nog på att allra viktigast är ju att dom finns där nånstans och har det bra (ungefär som om dom hade flyttat hemifrån..). Och det har ju alltid varit fint att se när och hur de har funnit trygghet och gemenskap hos andra och på andra ställen än i familjen..

/HME

#43 - - Maggan:

Om barn...

Era barn är inte era barn

De är söner och döttrar till livets längtan efter sig själv

De kommer genom er, men inte från er

Och fastän de finns hos er

tillhör de er ändå inte



Ni kan ge dem kärlek men inte era tankar

Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar

Ty deras själar bor i morgondagens hus som ni inte kan besöka,inte ens i era drömmar



Ni kan sträva efter att efterlikna dem

men sök inte göra dem lika er

Ty livet vänder inte åter

och dröjer kvar vid gårdagen.....

--------------------------------------

Ur "Profeten" av Kahlil Gibran



Och tänk, detta tror jag: Att vi kan även från andra sidan kan ge stöd och tröst och hjälp åt våra barn när de behöver det och ge en knuff ibland om det behövs. Jag har ofta känt någon sorts närvaro av någon som tycker om mig och vill mig väl

#44 - - En annan Tina:

Spelar det egentligen någon roll om det finns en gud eller inte? Vi lever våra liv med eller utan tro på en eventuellt existerande gud. Skulle vi leva annorlunda om vi verkligen visste hur det var med den där guden? Medmänsklighet, kärlek, omtanke, glädje, sol och glitter, må springa ur gudomlighet eller inte. Vi behöver det oavsett. Sänder dig varma tankar och förhopppning om att livet bjuder dig något av det goda mitt i allt eländes lidande. Jag blir trogen din blogg i nöd och lust!

#45 - - judi:

Nu provocerar du igen

Så klokt du skriver mooseeyes

Instämmer med dig

Jag har oxå ALS och kan bekräfta att tron på gud och ett liv efter detta liv finns och det håller mig på banan ,lättare att leva

#46 - - Kajsa:

Ditt raseri och din frustration är VERKLIGEN befogad. Jag rasar med dig och känner med dig. Men VEM kan hjälpa? Vad KRÄVS av oss för att Gud ska ge sig till känna, egentligen ...?

#47 - - Mooseeyes svarar en annan Tina och Maggan:

Jo, nog spelar det roll. Inte när saker flyter på och det fungerar. Men när det tar emot. När krafter måste hämtas Gud vet varifrån. När stora uppoffringar måste göras - varför, om allt ytterst ändå är meningslöst? När farliga språng över okända djup måste tas. Och som Judi skriver: när man känner att ens liv är för svårt; trösten att tro att vi får fler chanser. Nog gör den skillnad.



Tack Maggan för Kahlilvisdomen, den är verkligen underbar. Till god hjälp för mig också, i en knepig situation jag just nu befinner mig i i förhållande till min dotter. Jag har bestämt mig för att inte träffa henne på ett tag - tolv år är hon - för att bryta dynamiken i en konflikt som jag har med hennes mor. Svårt beslut, men i längden det bästa för henne, är jag ganska säker på. Nej, det är komplicerat och här är inte platsen att förklara alla om och men och turer och aspekter. Men Kahlils ord stärker mig. Hon är hon. Jag är jag. /Mooseeyes

#48 - - Mooseeyes:

Jo, och så en sak till: med en andlig världsåskådning är man aldrig ensam. Kan vara nog så hemskt, om man har en ryslig gudsbild och tror på demoner och djävlar. Men om man tror att Gud är en snäll snubbe, om än med knepig humor, och därutöver på andars närvaro och en besjälad natur... Att stenarna har liv och sådär. Då blir livet rätt mycket äventyrligare, vågar jag påstå.



Jaja, till syvene och sist handlar allt om hur man tar det. Kika gärna på min fotoblogg, www.mooseeyespasvenska.wordpress.com; där har jag på sista tiden pratat mycket om hur jag gör när jag reser; överlåter mig till osynliga händer som nog finns där och låter dem visa vägen. Hur spännande och meningsfullt det blir! Sen kan nån säga: det är inte andar som visar vägen, det är den egna intuitionen. Jaja, kanske det. Jag tror inte att skillnaden är så stor. Obefintlig, tror jag att den är. Mest en lek med ord. /Mooseeyes

#49 - - monica:

Det har varit mycket om Gud efter Tinas sista inlägg. Det tyder ju på att det är en stor fråga oavsett om man tror eller inte tror. Man har ju i alla fall en åsikt om ämnet. Ställer man frågan vad/vem är Gud, får man en väldig massa olika svar. Och det tyder ju på att det hela handlar om att TRO någonting, inte VETA. Det finns inga fakta att luta sig mot. Säkert trampar jag många på tårna när jag skriver följande rader, men jag får ta risken. Jag tror att människan alltid i alla tider har förlitat sig på högre makter i olika skepnader. Kanske beror det på att vi vill se en mening med allt, med vår existens. Det kanske för en del, inte alla, skulle kännas för jäkligt om vi bara finns här av en slump. Att vi inte finns till på grund av att något "högre" skulle ha en finger med i spelet. Och att när vår tid är ute så finns det inget mer. Jag vet inte om tro, i vilken form det än är bottnar i en rädsla. Många säger att dom finner en trygghet i sin tro. Men om dom inte hade sin tro, skulle dom vara otrygga då? Jag är trygg utan någon tro på något/någon. Min son sa så här en dag till mig: Om EN människa har en låtsaskompis tycker man att hon är knäpp. Om MÅNGA människor har en låtsaskompis kallas det religion.Det ligger något i det.

#50 - - Mooseeyes funderar vidare i Monicas spår:

Jag tror att du har både rätt och fel, Monica. Å ena sidan tror jag att svårigheter och andlig nöd har en tendens att öppna dörrarna till det bortomvärldsliga. Så ja: ensamheten och rädslan den framkallar har med saken att göra, åtminstone som utlösande faktor för många. Å andra sidan har jag erfarenhet av precis det motsatta: det blir så himla mycket roligare om man går på kyrkogården och leker med tanken att de färgglada snurrornas dans - som iallafall finns på gravarna där jag bor, i Chile - har nånting att göra med folket på andra sidan. Eller att det faktum att jag ramlade av hästen i den enda sanddynen inom synhåll (nåja...) i en annars klippig terräng hade att göra med andars beskydd.... Eller att månens uppgång över höga berg är en hälsning: "Välkommen till Argentina!" (med tanke på att min dotter vid två års ålder utnämnde månen till sin mor och hennes lillebror vid samma ålder bergen till sin far...) O s v. Det är helt enkelt glädjerikt och roligt - och leder förvånansvärt ofta rätt! Och där kommer ordet "låtsaskompis" in. För på precis på den nivån tror jag att det är klokt att hålla det; på barnens! Visst tusan är det låtsaskompisar vi talar om, eller om man vänder på det: visst är barnens låtsaskompisar påhälsningar från andra sidan. Men så snart vi börjar göra religion av det och bygga kyrkor... Där nånstans drar de sig undan, tror jag (fast håller sig gärna framme i de färgglada fönstren, i det vackra skenet från stearinljusen och på orgelläktaren när kören tar i...).



/Mooseeyes

#51 - - Mooseeyes känner ruelse:

Nej, bevare mig för att bli predikant! Ju mer man talar om det, dess mer förminskar man det.



Nu känner jag ruelse.



Jag hoppas detta ska bli mig en läxa.



Var och en får söka sin Gud. Eller vad man behagar kalla det. Efter eget behov och förmåga.



Och de klentrogna... De får vara det! /Mooseeyes

#52 - - Franck:

Fint funderat av dig, Monica, tycker jag. Som jag kan se det har alla en låtsaskompis, men man måste finna den. Ingen annan kan hitta just din låtsaskompis. Vill du inte ha en låtsaskompis, så är det ditt val, ingen kan anklaga någon för att varken ha eller inte ha låtsaskompis, som jag ser det. Sen kan vi ha regler för hur vi ska leva och jag kan ju inte slå ihjäl dig och säga att Mållgan sa så! Eller vad säger ni?