Forts.
Det är DÄRFÖR jag ska bita mig i läpparna
och förlora min familj.
Jag KAN inte bli frälst
hur mycket jag än lyssnar på Jan Sparring och mia marianne och Per filip.
Förlora min familj?
Jag är ju inte med.
Jag ser på när mina barn växer upp.
Som en pappa som ser sitt nyfödda barn genom en glasruta.
Och snacka ingen skit nu.
Vem kan skildra ett helvete? Ja, inte den som inte är där. Vi, som inte är där, tenderar ha våra synsätt och snackar väl oftast skit. Sett ur helvetesperspektivet.
Gud seglar inte omkring med Jan Sparring i himlen. Du är Gud. Gud är i helvetet, den du. Det är så fruktansvärt det som händer dig, det finns inga ord. Från oss. Men du har orden, du skriver därifrån. Pappan och glasrutan.
Jag förlorade min pappa när jag var 18, innan jag hann fråga, innan jag blivit vuxen, innan jag kunde förstå vad han egentligen såg. Tänk om jag kunde sätta mig vid datorn och fråga honom: Är det sant det dom säger om dig..? Det måste vara tortyr att inte få vara den mamma, du är, i alla aspekter!
En av dina poetryslam-kollegor var nyss med i programmet Våga tala (en slags gudstjänst kl 11 i P1). http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=945 Men vänta! Det är inte Jan Sparring (fast han är säkert med på ett hörn såklart, han med). Det är du, jag, Louise Buenafe Mistén, ett piano, röster, dina närmaste, alla här och alla andra. Ingen av oss behöver säga nåt om det, hänga på oss tecken. Det är vår hemlighet. Jag kan bara önska att du inte släpper. Om du ändå måste det, för att du inte kan annat, då är det väl så. Men jag kan bara önska att du inte släpper.