Vitsippsskogen
När man bara kan SE
Inte trampa i gräset gruset geggan
Inte pilla
på mossan tickan
Inte rulla inte grilla
korv
Inte TA på
barken
Och inte plocka vitsipporna.
Då blir allt som en kuliss.
En häftig kuliss.
Men jag vet ju redan
att varje mossa har små blad.
Runda eller avlånga
med nerv eller utan
kanske taggig kant?
Jag vet hur en björkticka ser ut och känns och lever.
Och en fnöskticka och en klibbticka.
Jag har trampat i geggan.
Därför ser jag så bra nu.
Fast jag hann inte grilla färdigt korvarna.
Just så är det, just så känns det! Fastän jag hade inte kunna säga det så poetiskt, och kanske/säkert inte pratat om korv. Jag har redan länge velat framföra hälsningar till dig från en liten blänkande kudde av blåmossa, som jag såg i påskas vid Löwenströmska sjukhuset. Den var så vacker, grön som sammet, och jag tänkte på dig. Spillkråkan fyllde luftrummet med sitt sorgsnaste läte, och en kort stund blev jag ledsen över våra oförmågor. Men som du säger, vi har sett mycket och du har säkert sett mycket mera av naturen, och rört vid, än jag. Man är fulladdad, ändå kan saknaden av rörelsefrihet nästan krossa ens hjärta ( stundvis), speciellt om man är oförberedd!! Jag var det vid Löwet, jag hade inte tänkt att jag skulle serveras någonting så fint, nästan som att jag delade upplevelsen med dig Harpasione, trots att jag var ensam. Och så igår: massor av blåsippor på glänten, när taxin skulle svänga upp på min gata!! Taxin stannade( nästan i korsningen! ) och jag såg dem, hade visserligen gått ännu bättre med kikaren, men underbart ändå!! De hälsade till dig också !!
Det är klart att du äger! Du är ju vår poet! / Kram